1965-1976, Vapen

Kustartilleri

Under andra världskriget genomfördes en kraftig utbyggnad av kustartilleriet. För det fasta artilleriet användes äldre fartygspjäser placerade i kassematter eller torn. Efter kriget stod det klart att den taktiska bilden hade förändrats. Faktorer såsom hotet från ABC-vapen, attackflygets utveckling och radarns tillkomst ställde nya krav.

På pjässidan ledde detta till att nya pjäser togs fram, särskilt utvecklade för KA. Först kom 10,5 cm-pjäsen m/52 tätt följd av 7,5 cm m/57. Som kronan på verket kom "ERSTA-pjäserna" 12 cm 7101. De blev operativa under 1970- och 80-talet och fick starkt förbättrat skydd både i pjäsen och i den fortifikatoriska inbyggnaden. Projektledare för ERSTA var översten Per Löfqvist och teknisk ledare var mdir Ossian Edheim.

Minsvep

De utifrån, under och efter kriget, inköpta minsvepskonstruktionerna befanns så småningom otillräckliga för att kunna svepa våra egenutvecklade avståndsminor. De akustiska svepen hade för liten frekvenstäckning och möjligheten att tidsprogrammera dem var bristfällig. På initiativ av mdir Rune Hultin utvecklades därför vid Amlab i Nynäshamn under en följd av år det nya akustiksvepet Ak 70. Det baserades till stor del på för den tiden avancerad magnetostriktiv teknik. Även här skiljer sig det svenska konceptet från jämförbara utländska genom betydligt mindre dimensioner och vikt. Äldre bullerbojar försågs med inbyggd motor på initiativ av ming Owe Hallerth. Tidigare hade slagverket drivits av en propeller, som roterade då bojen bogserades genom vattnet, en otillförlitlig metod. Motorn gjorde tidsprogrammering möjlig.

Sjömålsrobot RBS 08A

Svenska marinen hade redan under andra världskriget studerat i Sverige havererade tyska V1- och V2- robotar. En med flygvapnet gemensam utveckling inleddes. Marinens version, RB 315, var avsedd för jagarna Halland och Småland. Under Koreakriget prioriterades dock flygets version, varför marinen avbröt sitt engagemang. När marinen åter fick resurser för robotutveckling fastnade man för den franska turbojetdrivna målroboten CT 20. Den befanns lämplig för vidareutveckling till sjömålsrobot. Systemutveckling beställdes 1962 hos Nord Aviation och nyutveckling av radarmålsökare hos CSF. Svårigheter att driva ett utvecklingsprogram gentemot två franska företag ledde 1964 till att SAAB fick uppdrag att vara huvudleverantör.

4143 Robotställen på jagaren Halland med RB 08 i laddningsläge

Omkring 1960 var flera mariningenjörer engagerade i RB 08-projektet. Mdir Sven Hylander var chef för robotvapenbyråns styrsektion men övergick snart till FOA. Där blev han laborator och samordnare av robotteknik. Ming Jan Björkman ansvarade för utveckling av robotens styrsystem och ming Bo Hörner för målsökarutvecklingen. Hörner flyttade över till Philips och avancerade inom dess efterföljare till vVD.

4145 RB 08 skjuts från jagaren Småland (1977)

År 1966 tog flottan (Hallandjagarna) och 1968 KA sina RB 08-system i bruk. KA kustrobotsystem förblev operativa fram till 1995. Av mariningenjörer var det framdeles endast Jan Björkman som fortsatte med robottekniken (och roddbåttekniken ; han tillverkade själv sin eka). Efter en karriär via projektbyråchefsstolen blev han chef för FMV robotavdelning åren 1989-96. Björk-man har naturligtvis varit engagerad i de flesta nya robotsystemen, inte minst 1979-86 med marinens sjömålsrobot RBS 15M.

Strids- och eldledningsmateriel

För såväl artilleri- som torpedeldledningar utvecklades under 1950-talet elektromagnetiska och elektriska analogimaskiner. All elektronik som ingick vid denna tid var rörbestyckad. Stora leverantörer till marinen var Hollandse Signaalapparat i Hengelo (HOSA) och franska företaget CSF (KA-eldledningar). Philips Teleindustrier i Stockholm startade sin långa framgångsrika verksamhet och tog bl a fram torpedeldledningar.

På 1960-talet kom transistoriseringen och digitaltekniken började försiktigt göra sitt intåg. KMF satsade tidigt på modern digitalteknik när artillerieldledningar till torpedbåtarna typ Spica anskaffades (arte m/62 från HOSA). Tekniken slog dock igenom först på allvar tio år senare. Chef för eldledningssektionen vid KMF artilleribyrå var under denna tid mdir Björn Löttiger. Han biträddes bl a av ming Malte Jönson. När artillerieldledning skulle anskaffas till torpedbåtarna typ Norrköping stod kampen mellan HOSA med digialteknik och Philips med analogiteknik. Philips´ system valdes med ett radarsikte uppbyggt kring en ny, speciell hydraulmotor och med hoppfrekvensmagnetron (arte 722).

Materiel, som utnyttjades i stridsledningsarbetet, hade hitintills anskaffats av flera olika organisationsenheter. Under senare delen av 60-talet dök tankar upp på att samordna stridsledning och eldledning. År 1970 bildades därför en stridsledningssektion på FMV-M telebyrå med Malte Jönson som chef. Den första större arbetsuppgiften blev att anskaffa ett gemensamt strids- och eldledningssystem för ubåtar typ Näcken. Samtidigt kom eldledningssektionen vid artilleribyrån att få ansvar för anskaffningen av det integrerade strids- och eldledningssystemet till patrullbåtarna (arte 726 från Philips). Ansvarsfördelningen var lätt rörig.

Fortsatt båtanskaffning till KA

Den inledda förnyelsen av kustartilleriets båtmateriel fortsatte. Åren 1966-68 byggdes ytterligare sju bevakningsbåtar (bevb 71-77), nu av Marinvarvet i Fårösund. Denna båttyp fick senare namn efter olika skär. De mindre transportbåtarna typ 300 var långsamma (9 knop). Operatörerna krävde högre fart. Aluminiumskrov skulle reducera vikten och därmed ge mer fart. Strängpressning av al-profiler och utrustning för svetsning började komma fram. Efter några provbyggen vid civila varv (1965-67 tpb m 331-336) fick Marinvarvet beställning på 18 enheter (6 ton, 21 knop), som levererades 1970-73 (tpb m 337-354). Antalet 200-båtar fördubblades (tpb s 242-277, 280-284). Av dessa levererade Marinvarvet i Fårösund 18 st, övriga tillverkades av Lunde varv vid Ångermanälven och av Marinteknik i Öregrund. Mot periodens slut inleddes anskaffning av trossbåtar med stävramp. Härför utnyttjades flera småvarv.

4152 Provtur med transportbåten 337 den 2 juli 1970. Fr v förvaltaren Percy Björklid Stockholms kustartilleriförsvar, byråingenjören Ragnar Backman FMV och chefen för FMV fartygsbyggnadssektion Bengt af Ekenstam. I bakgrunden stabsingenjören Olof Bergelin

Chef för fartygsbyggnadssektionen var fortfarande af Ekenstam. Vid GK/KA3 hette stabsingenjören Olof Bergelin följd av Richard Weibull och Lars Roxström. Tjänsten vid GK med Marinvarvet var för en ung mariningenjör ansvarsfull och självständig, utomordentligt utvecklande och lärorik samt stimulerande. Båtbyggandet och många civila reparenter gav tidigt många kontakter med andra skeppsvarv, materielleverantörer och med KMF/FMV. Vid SK efterträddes von Braun som stabsingenjör av mdir Kristoffer Huldt och vid BK hade ming Nils Sture Holmdin (senare vst-dir vid FMV) motsvarande befattning, senare förfångad av mdir Nils Svahn. Som chef för fartygs- och verkstadssektionen vid NK tillträdde ming Hans Svensson.

Ändrat helikopteransvar

Kungl Flygförvaltningen blev 1965 huvudförvaltningsmyndighet för hkp inom försvaret. Framtidsutsikterna för utökning av den marina hkp-verksamheten var dåliga varför ming Stenström lämnade den aktiva tjänsten, senare följd av Asplund. Sohlman övertog ansvaret för KMF hkp-sektion och ledde denna under en följd av år.

HKP2 ersattes succesivt under åren 1968-71 av Augusta- Bell 206 (HKP6) med Allison turbinmotor. Med flygförvaltningen som beställare levererades via OAAB 22 stycken till armén och 10 till marinen. Marinens HKP4-bestånd kompletterades 1974-75 med ytterligare åtta HKP4C från Kawasaki i Japan. Anskaffning därifrån berodde på att Boeing inte längre tillverkade modellen, som däremot licenstillverkades av Kawasaki. Det innebar ett intensivt arbete för Jan Sohlman som projektledare och ming Gunnar Karlsson som kontrollant och förbindelseingenjör. Förmodligen var detta en av de mest exotiska upphandlingar som genomförts av FMV. Kontraktet innehöll t ex en force majeur-klausul som refererade både till Act of God och Act of Budda. Kulturkrocken var mycket påtaglig för många FMV-medarbetare, som besökte Kawasaki, och förhandlingarna och diskussionerna var ändlösa. Slutresultatet blev dock en mycket fullödig hkp-produkt som fortfarande gör fullgod marin tjänst.

4151 En HKP 4 landar på minfartyget Visborg (1977)