1977-1998, Vapen

Nordiskt torpedsamarbete

I samprojekt med de danska och norska marinerna, vilka tidigare köpt torped 61, vidareutvecklades torpeden till torped 613 och försågs med målsökare, datoriserad styrning av torpedfunktionerna samt dubbelriktad dataöverföring via styrtråden. Det givande samarbetet kom till stånd mycket genom insatser av chefen för CTV Åke Tidlund, tidigare mariningenjör. Med erfarenheter från torped 613 och med tillämpning av senaste teknik står nästa tunga torpedprojekt - torped 62 - inför sin färdigprojektering.

Bland mariningenjörer linjeG i torpedtjänst kan nämnas Lars Vriste, som efter att ha varit ombyggnadsingenjör på jagaren Småland tjänstgjorde på torpedbyrån. Där skapade han ett datoriserat uppföljningssystem för torpedunderhållet. På byrån i civil befattning arbetade också ming Bertil Högberg med torpedutveckling. Han var engagerad bl a i installationen av ett trådstyrt ubåtsjakttorpedsystem (TP 42) med fällning från helikopter.

Dåvarande torpedbyråchefen Gunnar Tengstrand deltog i samarbetet med Danmark och Norge angående utveckling av torped 613. Arbetet skulle verifieras med provskjutningar med prototyptorpeder. Av praktiska skäl genomfördes skjutningarna 1980 utanför Karlskrona med fartyg från alla tre nationerna; en ganska unik samövning vid denna tid. Tengstrand berättar:

"Vid ett senare möte med den gemensamma styrande kommittén anmälde den norske representanten, att man funnit ett funktionsfel på den föregående torpedgenerationen 612, vilket föranlett skjutförbud. Vad felet bestod av kunde han inte meddela. Jag lovade att FMV skulle se till att felet kunde elimineras. Vid hemkomsten blev jag kallad till chefen för FMV Marinmaterielavdelning, som hade sin norske kollega på besök. Jag fick åter meddelande om samma fel, men fortfarande lika lite tekniskt underlag."

5231 F d marininjenjörerna Bertil Högberg, Tord Waldenström och Gunnar Tengstrand fotograferade 1977 vid en torped 42 med anledning av att de tilldelats belöning av Kungl Krigsvetenskapsakademien ur Lars och Astrid Albergers fond för sina insatser vid utvecklingen av torped 42

Någon dag senare fick Tengstrand samma meddelande av norske marinattachén och strax därefter av chefen för marinen, som blivit informerad av sin motsvarighet i Norge. En resa till Norge inplanerades hastigt. Tengstrand berättar vidare:

"På Søforsvarets Forsyningskommando i Bergen får jag tekniskt underlag för att starta utredning och åtgärder för det omtalade felet. Men, säger man, kan det finnas sådana fel på torped 612 kan det också vara fel på torped 613. Serieombyggnad av tp 612 till 613 hade då pågått några år. Vi vill ha skjutprov med tp 613 i norska vatten. Ja, men ni var ju med vid proven i Karlskrona. Ja väl, men det var ju i svenska vatten."

Åter hemma blev marinchefen informerad. Han kom överens med norrmännen om provens genomförande; några avancerade övningskjutningar och ett skott med stridsladdad torped mot ett utrangerat norskt minfartyg. Alla skjutningarna utföll synnerligen väl och verifierade systemets förväntade egenskaper. Ett stridsskott mot fartygsmål var också välkommet. Sådant är nu för tiden omöjligt att få göra i Östersjön.

Det alarmerande felet visade sig vara ett enkelt kopplingsfel i torpedens avståndsverkande stridsspets. Så kom det sig att ett litet fel gav upphov till en omfattande och lyckad utprovning av ett torpedsystem.

Hydrofoner/sonarer

Efter andra världskriget hade landets ubåtsjaktresurser successivt byggts upp och moderniserats. Alla jagare hade fått lämplig utrustning och äldre jagare byggdes så småningom om till fregatter med ubåtsjakt som huvuduppgift. I början av 1970-talet kom så det ödesdigra politiska beslutet om nedskärning av vår ubåtsjaktkapacitet. Vårt behov begränsades till skydd av konvojer till och från Gotland och det med helikopter. Ubåtshotet bedömdes då vara litet. Resultatet av beslutet blev att både fartyg och personal för ubåtsjakt snart utrangerades respektive omkommenderades.

5233 Det utrangerade norska minfartyget Uller träffas av en stridsladdad torped från den svenska torpedbåten Norrtälje

När den sovjetiska ubåten 137 plötsligt 1981 grundstötte i Karlskrona skärgård, fanns mycket få sonarutrustningar kvar i svenska flottan. Endast hkp var utrustad med kvalificerad materiel för att detektera ubåtar. Nu inleddes en kraftig återuppbyggnad av ubåtsjaktresurserna. Stora ekonomiska satsningar gjorde det möjligt att under en tioårsperiod anskaffa moderna typer av sonarer för kustkorvetter, patrullbåtar, ubåtar, hydrofonbojfartyg m fl. Verksamheten krävde stor personell insats och var hektisk. Det inträffade t ex att materiel levererades till kustflottan innan den var formellt anskaffad. Den tunga och viktiga uppgiften som chef för FMV undervattensspaningsenhet var 1983-92 anförtrodd mdir Inge Andblom. Bland anskaffningar nämner han skrovfast långbashydrofon (FAS) till ubåtar, som varande mest komplex. En lång rad passiva hydrofoner på ubåtens sidor levererar signaler till en dator för utvärdering. Små ljud på stort avstånd kan därmed noggrannt bestämmas till riktning. Sverige har en ledande position inom denna teknik tillämpad på små konventionella ubåtar.

Organisation för marina ledningssystem

FMV hade organiserats 1968 men först 1982 bildades en försvarsgemensam elektronikavdelning. Sektionen för marina ledningssystem fick nu ansvaret för samtliga marina eldlednings-stridsledningssystem fortfarande med Malte Jönson som chef. Vid sektionen kom flera duktiga och drivande mariningenjörer att arbeta. En av dem var Åke Nordström, som var en av de första mariningenjörerna med högskoleutbildning inom dataområdet. Han hade stort inflytande på utvecklingen av såväl ledningssystemet SESUB till Västergötland-ubåtarna som stridsledningssystemet MARIL 880 för robotbåtar typ Norrköping. När han gick till civil verksamhet tog ming Boidohn Håkansson över. Han har betytt mycket för den fortsatta utvecklingen av ubåtsledningssystemen.

5241 Tre f d specialingenjörer: Fr v Sven Bidö (PEAB), Malte Jönsson och Bo Hörner (PEAB)

Studier för ledningssystem till kommande ytattackfartyg drogs igång under tidigt 80-tal. Resultatet utnyttjades vid anskaffning av systemet SESYM till kustkorvetterna typ Göteborg. Philips (senare CelsiusTech) tog med det ett rejält teknikkliv genom införandet av bassystem 2000 och programmering i ADA. Komplexiteten i denna typ av system har emellertid blivit så stor att svårigheter uppstått med kraftiga leveransförseningar som följd. Ett snarlikt, fast mindre, system installerades på ubåtarna typ Gotland.

År 1993 var det dags för en ny omorganisation. Nu skulle respektive "plattformsavdelning" ha totalansvar för sin produkt. På fartygsavdelningen inrättades en fartygselektronikbyrå, som Malte Jönson blev chef för. Flera unga och dugliga mariningenjörer har kommit att tjänstgöra vid byrån såsom Håkan Dahlström, Peter Haglind och Soames Vatsel.

Elektromateriel

5246 Den elektrotekniska utbildningsanläggningen vid Berga örlogsskolor invgdes 1985. Projektledaren Ingemar Lindgren tar emot chefen för FMV fartygsavdelning Olof Bergelin

Med Marinplan 60 blev det klart utsagt att örlogsfartygens storlek skulle minska kraftigt medan antalet skulle öka, en välkänd paradox. Redan under 1960-talet började ASEA tappa intresset för att leverera för svenska marinen speciellt framtagen elmateriel. Högkonjunkturen för handelssjöfarten och därmed för världens varvsindustri gjorde att produktion i långa serier för handelsflottan var mycket lönsammare.

Elektrobyrån vid KMF, sedan 1965 med mdir Gösta Lundgren som chef och mdir Ingemar Lindgren som ställföreträdare, började så sakta kartlägga elmaterielindustrins standardsortiment. Utvecklingen gick mot kommersiella produkter från leverantörer både inom och utom landet. Det blev då rationellt att låta byggnadsvarven själva projektera och anskaffa även sådan materiel. KMF/ FMV:s uppgift övergick allt mer till att utarbeta kravspecifikationer och att följa upp industrins verksamhet. Dessa förändringar tog sin tid och skedde inte utan konvulsioner inom byrån.

Antalet högskoleutbildade elektroingenjörer (starkström) i den marina organisationen sjönk långsamt. I slutet av 1980-talet fanns sådana bara kvar inom FMV (mdir Bo Gothnier och Christer Udén). Elektrobyrån slogs 1990 ihop med maskinbyrån. Efter en fullständig omorganisation 1995 av hela fartygsavdelningen återstår nu bara fragment av den gamla byrån.

Båtar till amfibiebataljoner m m

5243 Stridsbåt 90 H

De gamla minutläggarna typ MUL 12 närmade sig 30-årsgränsen. En ersättningsanskaffning övervägdes och inleddes med beställning av en prototyp vid Åsiverken i Åmål. Mycket arbete lades ner på att uppfylla KA TTEM-krav. För propulsionen valdes ett dieselelektriskt maskineri, mycket flexibelt från manöversynpunkt. Fartyget levererades 1983, efter leveranskontroll i mdir Robert Nordqvists regi, som MUL 20 men tillades senare namnet Furusund. Vid utprovningen konstaterades att det krävda djupgåendet, under två meter, resulterade i för stor rullning vid sjöhävning. De gamla "mulorna" var stabilare med sitt djupgående på över tre meter. Efter utredning av olika alternativ beslöts att livstidsförlänga och modernisera ett antal av de gamla minutläggarna. Arbetet genomfördes 1989-92 vid bl a Oskarshamns varv med mdir Torbjörn Larsson som leveranskontrollant.

Under 1990-talet organiserades nya amfibiebataljoner för strid i skärgården. Förbanden skall vara lättrörliga. Befintliga båttyper svarade inte mot behovet varför nyutveckling av olika båttyper har genomförts. Arbetet inleddes i mitten av 80-talet med de viktigaste typerna, stridsbåt större och mindre. Efter stora svårigheter, ständiga kravanpassningar och åtta prototyper valdes den s k stridsbåt 90H. FMV hade själv projekterat denna i samarbete med brukare ur KA. Typerna större och mindre hade samordnats till en halvplutonbåt under smidig ledning av avdelningsdirektören John Sjögren. Projektet fullföljdes därefter av Torbjörn Larsson.

5242 Marindirektören Torbjörn Larsson flankerad av systemprovledaren för stridsbåt 90 Tom Tureborg och båtens konstruktör Petter Håkansson

5251 Det stora antalet fartyg och båtar vid Stockholms kustarilleriförsvar ställer krav på underhållsresurser. Här ses chefen för den skeppstekniska förvaltningen Bengt Rygge (t h) och chefen för verkstadsenheten Olof Sjödin år1982 (Fotograf Bo Dahlin)

De höga fartkraven medförde behov av förbättrat framdrivningssystem. Volvo och Saab-Scania genomförde i konkurrens utveckling och utprovning av sina 6- respektive 8-cylindriga marinmotorer med kraftigt förhöjda effektuttag. Verksamheten stimulerades av FMV maskinbyrå genom mdir Bo Lindkvist och avdelningsdirektören Henrik Stephenson-Möller. Genom goda kontakter mellan FMV och det finska marinhögkvarteret spårades en framsynt finsk tillverkare av vattenstrålaggregat. I hård konkurrens med andra propulsortillverkare valdes den finska som leverantör.

Båten drivs av två Scania-dieslar på vardera 460 kW, har två vattenstrålaggregat, är beväpnad med tunga kulsprutor och kan transportera 20 stridsutrustade soldater i hög fart. Efter omfattande utprovning och detaljutformning har båttypen blivit mycket uppskattad. Hitintills har ca 150 st beställts vid Dockstavarvet i Ångermanland och Gotlands varv i Fårösund för leverans mellan 1991 och 2001.

5247 Bevakningsbåt typ 80

Andra båttyper, som är under leverans till kustartilleriet, är bl a tolv bevakningsbåtar (längd 22 m, 25 knop) och sexton lätta trossbåtar (last 15 ton, 22 knop). De tillverkas av Djupviks varv.

Helikoptermodernisering

Mdir Jan Sohlman övergick till civil verksamhet 1980 och efterträddes av mdir Gunnar Karlsson. Han blev senare projektledare för anskaffning av nya hkp, varvid ming Jan Nilsson tog över hkp-sektionen inom FMV. Både Karlsson och Nilsson har senare lämnat försvaret, Karlsson med pension 1993 och Nilsson blev VD för Gotlandsbolaget.

År 1983 beslöts att de tre gamla 4B-helikoptrarna skulle livstidsförlängas. Samtidigt avvecklade flygvapnet sina HKP4A. Fyra stycken av dem tog marinen hand om och renoverade. Under senare delen av 80-talet tillkom livstidsförlängning av de sju resterande HKP4C. Alla dessa 14 helikoptrar blev åren 1984-92 renoverade och moderniserade till samma status vid SAS verkstäder på Arlanda. Totalt lades det ner 30-35 tusen mantimmar per hkp i dessa åtgärder, ett arbete som leddes från FMV sida av mdir Göran Törnhult.