1965-1976, Utveckling

Den utrikespolitiska utvecklingen

Det internationella politiska läget fortsatte att vara instabilt, tidvis hotande. Maktskiftet i Sovjetunionen 1964 gav inga omedelbara effekter, även om motsättningarna gentemot väst ökade, när USA 1965 ingrep i kriget i Vietnam. I slutet av året fanns omkring 200 tusen amerikanska soldater i landet. Kulturrevolutionen i Kina ledde 1966 till våldsamma oroligheter, vilket ökade den internationella spänningen.

I Tjeckoslovakien hade Dubcek börjat införa demokratiska reformer. Eftersom detta av Moskva ansågs hota den socialistiska gemenskapen, ingrep sovjetiska trupper och en ny regering tillsattes. Den ryska aktionen föranledde förstärkt beredskap hos NATO:s styrkor i Västtyskland. I Sverige inkallades försvarsrådet.

Under 1969 avblåstes kulturrevolutionen i Kina efter tre års ofattbara övergrepp mot förmodat oliktänkande. Efter några år hade relationerna med omvärlden kunnat normaliseras och 1972 tog Nixon det avgörande steget att besöka både Kina och Sovjetunionen. Diskussioner om vapenvila i Vietnam togs upp. Först under 1973 resulterade förhandlingarna i vapenvila och sedermera fred.

Den industrialiserade världen utsattes 1973 för en chockhöjning av oljepriset. År 1974 tvingades Nixon avgå som USA:s president (Watergate-fallet) och efterträddes av vicepresidenten Gerald Ford.

Försvarets materielverk organiseras

Utvecklingen av den centrala förvaltningsverksamheten hade länge varit utsatt för ett tryck från den politiska sidan mot en övergång från försvarsgrensvis förvaltning till en försvarsgemensam fackförvaltning. Uttryck för detta var bl a inrättandet av fortifikationsförvaltningen, sjukvårdsförvaltningen och intendenturverket.

År 1968 skedde sammanslagningen av de kvarvarande försvarsgrensvisa materielförvaltningarna till Försvarets materielverk (FMV) i vilket även intendenturverket integrerades. Beslutet togs av riksdagen den 20 mars 1968 enligt en utredning som leddes av generalmajoren Sten Wåhlin, som också blev FMV:s första generaldirektör. Den nya organisationen började gälla från den 1 juli samma år. Vid starten hade verket 4775 anställda, vilket kan jämföras med 2575 år 1996.

Inledningsvis sammanfördes de försvarsgrensvisa förvaltningarna utan större förändringar under GD, som biträddes av administrativa avdelningen med verksgemensamma enheter för planering, kansli, kameral, personal, organisation och centralexpediton. Till administrativa avdelningen fördes också de tidigare verkstadsbyråerna, som bildade en gemensam verkstadsavdelning. En del av personalen vid tidigare KMF:s verkstadsbyrå överfördes till den nybildade underhållsenheten vid marinmaterielförvaltningen.

År 1972 togs ytterligare ett steg mot en funktionell organisation. Den organisation som nu tillkom stod sig med endast smärre ändringar fram till 1982 då Org 90 genomfördes. Tidigare marinmaterielförvaltningen ändrar namn till huvudavdelningen för marinmateriel och organiseras med planering, vapenavdelning, fartygsavdelning, inköpsavdelning, kontrollavdelning, den nyinrättade underhållsavdelningen samt personal- och utbildningssektionen. Förrådskontoret och marinens centrala förråd sammanföres med förrådsavdelningen i Karlstad. Det kan noteras att huvudavdelningen för marinmateriel hade egen inköpsavdelning. En verksgemensam inköpsavdelning tillkom först 1982.

Den tidigare skeppsbyggnadsavdelningen döptes om till fartygsavdelningen, men i övigt kvarstod tidigare organisation med fartygsplanering, fartygsbyrå, ubåtsbyrå, maskinbyrå och elektrobyrå. En nyhet var att varje sakbyrå fick en centralsektion med uppgift att svara för budget, ekonomi och teknisk dokumentation samt allmänna utredningar och remisser.

Marinöverdirektören och den tekniska systemplaneringen utgår

6025 Marinöverdirektören Bernt Wallin

1:e mdir Bernt Wallin efterträdde Ivar Oldenburg på dennes befattning som chef för den tekniska systemplaneringen och MÖD vid Oldenburgs pension 1966. Wallin avgick emellertid efter endast en kort tid för att bli VD för Svensk Skeppsforskning i Göteborg. Mdir Harry Hallberg, som hade efterträtt Wallin som chef för skeppsbyggnadsavdelningen, blev nu även chef för mariningenjörkåren (CMIingK). Organisationen med en överordnad teknisk systemplanering, som valdes i 1962 års organisation, tillämpades således endast under sex år.

Marinens underhållsavdelning

Mdir Arne Ullman var i början av 1960-talet chef för fartygsavdelningen i Karlskrona, senare benämnd skeppstekniska förvaltningen. Ullman ägnade stort intresse åt att utveckla den skeppstekniska krigsorganisationen inom dåvarande Marinkommando Syd. Han såg också behovet av en enhet, som på central nivå kunde svara för samordningen och utvecklingen av marinens materielunderhållsfunktion. År 1965 blev Ullman chef för verkstadsbyråns krigsreparationssektion och verkade i denna befattning för bildandet av en marin underhållsavdelning inom FMV.

År 1968 inrättades försöksvis en organisationsenhet - underhållssamordningen - "för utveckling av underhållssystem" med 4 befattningar och Ullman som chef. År 1974 fick enheten status som avdelning med en personalstyrka på 28 personer. Underhållsavdelningen organiserades med centralenhet, teknisk byrå och driftbyrå (inledningsvis benämndes byråerna kontor). Tekniska byrån fick ansvaret för underhållsberedning och uppbyggnad av underhållssystem. Driftbyrån svarade för teknisk och ekonomisk uppföljning av materielunderhållet samt krigsunderhållsplanering.

4023 marindirektören Nils Dellgren

Den tekniska byrån leddes fram till 1985 av mdir Nils Dellgren, som får anses vara den som ledde arbetet med att introducera tillämpningen av det moderna driftsäkerhetstänkandet i marinens materielanskaffningsprocess. Viktigt var att ställa krav på leverantörerna. De erfarenheter som Kockums därigenom tillägnade sig, torde ha varit en av de faktorer som verksamt bidrog till, att företaget i hård internationell konkurrens tog hem en stor ubåtsorder från Australien i slutet av 80-talet.

Genomförandet av Marinplan 60

Genom försvarsbesluten 1963, 1967, 1968 och 1972 kunde Marinplan 60 till delar successivt genomföras. Torpedbåtar, patrullbåtar och minfartyg byggdes, dock inte i det antal, som marinplanen förutsatte. Den största bristen var att inga lämpliga sjömålsrobotar togs fram för att ge de mindre fartygen erforderlig slagkraft, samt att inga fregatter eller korvetter beviljades för att tillgodose lednings- och ubåtsjaktkapaciteterna.

Ledningsfunktionen och slagstyrkan åstadkoms nu av jagarna, som tillsammans med torpedbåtarna bildade jagarflottiljer. Två jagarflottiljer var organiserade, vardera bestående av en Halland-jagare, två Östergötland-jagare samt fem till sex torpedbåtar av Plejad-typ. Jagarna men även torpedbåtarna skulle utrangeras inom ett tiotal år, varför ledningsfunktionen måste tillgodoses på annat sätt. Detta beaktade chefen för marinen i sitt komplement till ÖB programplan 1973/74 - 1977/78 genom att planera in medel för Ytattack 80. Ersättning av Plejadserien hade redan påbörjats efter 1961 års försvarsbeslut.

På ubåtssidan fortsatte utvecklingen av luftoberoende maskinerier. Utvecklingen blev dock dyr och måste avbrytas. De fem ubåtarna typ Sjöormen fick konventionellt maskinsystem.