VK II-1951, Allmänt

30.10.2022

Förspelet till andra världskriget

Marinens utveckling och därmed mariningenjörernas verksamhet har alltid ytterst styrts av den hotbild som Sverige varit utsatt för. Detta gäller i högsta grad tiden före, under och efter andra världskriget.

Redan i mitten av 1930-talet började orosmolnen tätna över Europa. År 1933 lämnade Tyskland Nationernas förbund och 1935 återlämnades Saar-området till Tyskland efter en våldsam kampanj, följd av en folkomröstning, som utföll med "ja" till återförening. I mars 1936 besatte tyska trupper det demilitariserade Rhenlandet utan motåtgärder från Locarno-paktens övriga signatärmakter. I det Spanska inbördeskriget 1936-37 ingrep Tyskland med materiel, trupp och flygunderstöd till nationalisterna.

I mars 1938 ryckte tyska förband in i Österrike utan hinder, varefter landet efter "folkomröstning" införlivades med Tyskland (Anschluss). Tyskland vände sig därefter mot Tjeckoslovakien med krav på det tysktalande Sudet-området. Efter några försök till medling (bl a München-konferensen i oktober 1938) kunde Tyskland besätta Sudet-området för att sedan i mars 1939 mot alla överenskommelser besätta hela Böhmen och Mähren.

Tyskland var emellertid beslutet att expandera österut. Gamla tvister med Polen togs upp, varvid Tyskland krävde för Polen oförmånliga lösningar. Ultimatum ställdes med hot om militärt ingripande. Polen stod emot hoten, varefter tyska krigsmakten den 1 september 1939 invaderade landet. Frankrike och Storbritannien förklarade Tyskland krig. Därmed var andra världskrigets utbrott ett faktum.

I Sverige anbefalldes förstärkt försvarsberedskap, som trädde i kraft den 3 september. Sverige, liksom de övriga nordiska länderna, utfärdade förklaring om fullständig neutralitet.

Varningsklockorna hade sålunda ringt under många år med tilltagande styrka, men så här efteråt kan man konstatera att vi var sena att förstå signalernas allvar och i tid återta vad som under åren försummats beträffande försvaret.

1930 års försvarskommission hade som målsättning haft att minska försvarskostnaderna. Den alltmer oroande utrikespolitiska situationen påverkade efterhand kommissionens överväganden. År 1935 avlämnade kommissionen sitt betänkande, som lades till grund för riksdagens beslut om 1936 års försvarsordning. En ny organisation för försvarets ledning infördes i och med tillkomsten av en gemensam försvarsstab. I krig skulle en överbefälhavare tillsättas. Utredning om marinens behov av artillerifartyg och lätta enheter hänsköts emellertid till en ny typutredning under ledning av marinchefen, viceamiral Charles de Champs. I avvaktan på utredningen beslöt riksdagen dock om modernisering av Sverige-skeppen och anskaffning av bl a två jagare (Malmö och Karlskrona) och två vedettbåtar.

de Champs fastslog i sin utredning att flottan åter måste bli en utsjöflotta med både pansarskepp, kryssare, utsjöjagare och kustjagare. Genomarbetade projektutkast låg till grund för föreslagna fartygstyper och här medverkade i hög grad mariningenjören (ming) Ivar Hult, som sedermera kom att bli Kungl Marinförvaltningens (KMF) expert på pansarskepp och kryssare.

de Champs förslag ansågs emellertid alltför kostnadskrävande. Försvarsstabschefen, general Thörnell, fick därför i oktober 1937 i uppdrag att överarbeta förslaget till flottplan. I mars 1938 avlämnade Thörnell sin utredning. I denna föreslogs att kustflottan skulle bestå av fyra pansarskepp, åtta jagare, fyra motortorpedbåtar, tio ubåtar m fl fartyg. Det intressantaste förslaget gällde pansarskeppen (kustförsvarsfartyg eller Thörnell-skepp), som föreslogs få en storlek på 7.150 ton, bestyckade med 4 st 25 cm kanoner, 6 st 12 cm kanoner, 8 st 40 mm LV-kanoner och en fart på 20 knop. Dessa skulle ersätta Sverige-skeppen. Under perioden 1938/39 - 42/43 skulle två pansarskepp och ett antal lätta fartyg byggas.

Andra världskriget

Vid andra världskrigets utbrott den 1 sept 1939 befann sig den svenska marinen både materiellt och personellt i ett mycket dåligt läge. Flottans kärna utgjordes av pansarskeppen Gustav V, Drottning Viktoria och Sverige. Slagkraftigare enheter i övrigt var flygplanskryssaren Gotland, pansarkryssaren Fylgia, minkryssaren Clas Fleming, 13 jagare varav tre var moderna samt 15 ubåtar byggda under 20-talet och senare. Två av Sverigeskeppen hade moderniserats, och det tredje var under modernisering. Fylgia och Clas Fleming genomgick ombyggnad i början av kriget. Gotland ombyggdes till luftvärnskryssare 1943.

Flera äldre pansarskepp rustades såsom Äran, Tapperheten, Dristigheten, Manligheten och Oscar II. Nyligen hade minsveparna Arholma och Landsort färdigställts, i övrigt avsågs minsvepare anskaffas genom krigsanskaffning samt genom iordningställande av hjälpfartyg.

Totala antalet stamfartyg i flottan 1939 uppgick till c:a 65 st. De modernare fartygen ingick i kustflottan, övriga var tilldelade marindistriktens lokalsstyrkor, som också hade ett antal vedettbåtar m fl mindre fartyg.

Under det första skedet av den förstärkta beredskapen sattes stora resurser in på att iordningställa och rusta alla tillgängliga fartyg. Brist på stampersonal medförde trots inkallelser svårigheter att besätta viktiga nyckelbefattningar ombord.

För marinförvaltningens ingenjöravdelning och örlogsvarven samt därmed även för mariningenjörkåren (MIngK), innebar den forcerade verksamheten en enorm belastning. För att underlätta ledningen av arbetet på ingenjöravdelningen tillsattes sedermera två kvalificerade assistenter åt marinöverdirektören (MÖD) Yngve Schoerner nämligen marindirektörerna (mdir) Ture Zetterström och Elis Lindberg. Genom inkallelser av mariningenjörer i reserven och värnpliktiga ingenjörer samt genom nyrekrytering kunde ingenjöravdelningen och örlogsvarvens ingenjördepartement förstärkas. Privata varv började utnyttjas som aldrig tidigare. Arbeten, som normalt utförts i KMF, delegerades till örlogsvarven eller beställdes vid privata varv. Konstruktioner och färdiga örlogsfartyg köptes från utlandet.

2032 Marinöverdirektören Yngve Schoerner

Krigsutbrottet medförde att en urtima riksdag sammankallades i oktober 1939 för att besluta om åtgärder för att förstärka landets försvar. Statens industrikommission inrättades för att handha regleringen av industriproduktionen och råvaror till denna. En ny flottplan höll på att utarbetas, men i väntan härpå var det angeläget att snabbt öka antalet lätta fartyg, som i hög grad erfordrades för att upprätthålla neutralitetsvakten. De fartyg, som i första hand kom i fråga för anskaffning, var sådana som man redan hade byggnadsritningar och materielspecifikationer till. Den urtima riksdagen beslöt att en jagare typ Göteborg, sex större minsvepare typ Arholma och tolv mindre minsvepare skulle byggas. Den lagtima riksdagen 1940 utökade antalet jagare till två, större minsvepare till tolv och mindre minsvepare till tjugofyra.

Under kriget tillkom ett stort antal stamfartyg. Genom nybyggnad vid svenska varv tillkom bl a 7 stadsjagare, 4 kustjagare typ Mode, 19 ubåtar, 15 motortorpedbåtar, minfartyget Älvsnabben, 12 minsvepare typ Arholma och 24 minsvepare mindre. Från Italien inköptes 4 jagare och 4 motortorpedbåtar. Byggandet av kryssarna Göta Lejon och Tre Kronor samt jagarna Öland och Uppland påbörjades, men leverans skedde först efter krigsslutet.

Vid krigsslutet 1945 utgjordes stamfartygsflottan av 7 pansarskepp, 2 kryssare, 27 jagare, 21 motortorpedbåtar, 21 vedettbåtar, 26 ubåtar, 2 minfartyg och 42 minsvepare - totalt 148 fartyg.

Redan våren 1940 hade ett stort antal hjälpfartyg tagits i tjänst. Hjälpfartygsflottan omfattade som mest 5 hjälpkryssare, 8 hjälpkanonbåtar, 44 hjälpvedettbåtar och 69 hjälpminsvepare. Härutöver disponerades ett stort antal båtar och pråmar. Det totala antalet var den 1 maj 1945 362 st. Hjälpfartygen var slutligt avvecklade först i oktober 1947.

Nybyggnadsverksamheten genomfördes i huvudsak vid civila varv. Det tyngre underhållet, som krävde verkstadsresurser, genomfördes vid örlogsvarven i Stockholm, Karlskrona och Göteborg. Beredskapstjänsten slet hårt på materielen, vilket medförde att underhållsbehovet ökade väsentligt. Man blev tvungen att utöka antalet anställda vid varven, som ofta arbetade på gränsen för sin kapacitet. Från 1295 arbetare år 1936 utökades arbetsstyrkan t ex i Karlskrona under kriget till som mest 2226 år 1944.

Hur var det möjligt att på så få år återställa marinen till en relativt tillfredsställande styrka, även om nybyggnadsplanen 1942 inte kom att genomföras helt?

Sverige hade vid den tiden en omfattande varvsindustri, som dels hade tidigare erfarenheter av krigsfartygsbyggen, dels hade möjligheter att snabbt avdela kapacitet för konstruktion av krigsfartyg. Härutöver utnyttjades ett tiotal mindre varv för nybyggnader.

I Sverige fanns en väl utbyggd stålindustri och en framstående verkstadsindustri med företag som Atlas Diesel, Karlstads Mekaniska Verkstad, de Lavals Ångturbin, Motala Verkstad och Nordiska Armaturfabrikerna. Även den elektriska industrin var av hög klass med exempelvis ASEA och LM Ericsson och på vapensidan dominerade Bofors och örlogsvarvet i Karlskrona. För speciell materiel hade före kriget utländska leverantörer anlitats. Det medförde att ersättningstillverkning måste ske inom landet.

Tack vare denna breda industriella kapacitet kunde Sverige så småningom åstadkomma en god förstärkning av det marina försvaret. Under de för Sverige kritiska perioderna under kriget var det dock den gamla materielen, som fick vara avskräckande - pansarskeppen, förkrigsjagarna, ubåtarna, minvapnet. Den omfattande nyproduktion av fartyg som genomfördes byggde till större delen på konstruktioner, som utarbetats före krigsutbrottet. De få nykonstruktioner, som gjordes, blev färdiga först efter krigets slut.

Utnyttjande av den industriella kapacitet som erfordrades, möjliggjordes genom en stor insats av bl a KMF, där fartygsanskaffningen leddes av sådana kraftfulla chefer som marinöverdirektörerna Yngve Schoerner och icke minst Harald Qvistgaard. Dessa i sin tur hade god hjälp av både teoretiskt och praktiskt kunniga mariningenjörer som exempelvis Ture Zetterström, Birger Swenzén, Ivar Hult, Ivar Oldenburg, Erik Skog. Ingvar Jung, Gösta Aspholm, Tore Herlin, Gösta Liljekvist och Gösta Kaudern. Till dessa skall läggas en lång rad av mariningenjörer och tekniska officerare i olika befattningar samt civila ingenjörer och tekniker med olika specialiteter.

Hela händelseförloppet under kriget var mycket komplicerat, men vi vill tro att den successivt förstärkta svenska marinen, resultatet av mångas strävan, på ett påtagligt sätt bidragit till att vi inte drogs in i kriget.

Tiden efter andra världskriget

Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland och därmed hade andra världskriget i Europa kommit till ett slut. I oktober 1946 föll domarna i Nürnbergrättegången och i september 1947 sjösattes Marshallplanen för Europas återuppbyggnad. Meningsskiljaktigheter mellan Sovjetunionen och västmakterna började dock alltmer ge sig till känna.

I Tjeckoslovakien grep kommunisterna makten vid en kupp våren 1948 och i juni 1948 blockerades tillfartsvägarna till Berlin för västmakterna, som därför organiserade en luftbro för att kunna tillföra förnödenheter till Väst-Berlin. I april 1949 undertecknades Atlantpakten. Motsättningarna mellan öst och väst hade successivt skärpts och nu rådde fullt kallt krig mellan de tidigare vapenbröderna.

Den förstärkta försvarsberedskapen 1939-45 hade för det svenska folkhushållet inneburit stora uppoffringar, icke minst för att snabbt återuppbygga det militära försvaret. Nu när freden kommit, fanns stora behov att täcka inom andra områden.

I juni 1945 tillsattes en parlamentarisk försvarskommitté med uppdrag att överse försvarets organisation. Målet var att minska försvarskostnaderna genom effektivisering och reducering av organisationen och kortare utbildning av värnpliktiga. Minskad materielanskaffning förutsattes.

Den tilltagande spänningen i Europa påverkade emellertid 1948 års försvarsbeslut, som i stort bibehöll försvarets organisation. Materielanskaffningen för marinens del inriktades mot att bibehålla antalet jagare, ubåtar och lätta fartyg.

Marinförvaltningen, den regionala organisationen m m

Kungl Marinförvaltningens (KMF:s) uppgift var enligt instruktionen att under Kungl. Maj:t "i tekniskt och ekonomiskt avseende utöva högsta ledningen av och uppsikten över marinen". Chefen för marinen var tillika chef för KMF. Den direkta ledningen utövades av en souschef. Enligt 1943 års organisation var verksamheten uppdelad på fyra sakavdelningar: Vapen-, skeppsbyggnads-, fortifikations- och intendenturavdelningarna samt en administrativ enhet - civilbyrån.

Vapenavdelningen var uppdelad på en militär och en teknisk byrå inom vardera artilleri-, torped- och minområdet. Skeppsbyggnadsavdelningen hade åtta byråer, nämligen projekt-, fartygs-, maskin-, ubåts- och elektrobyråerna, som tillsammans bildade konstruktionskontoret samt teletekniska byrån, inspektionsbyrån och varvs- och verkstadsbyrån. Teletekniska byrån överfördes redan efter ett år till vapenavdelningen. Varvs- och verkstadsbyrån hade ett överordnat centralt ansvar för driften vid marinens verkstäder.

Bemanningen av tyngre chefsposter 1945-1997 redovisas i en bilaga. Här kan särskilt nämnas att år 1947 efterträddes mdir Birger Swenzén av Torsten Engström som chef för verkstadsbyrån. Engström kvarstod på denna befattning ända tills den gemensamma verkstadsavdelningen inrättades i samband med att försvarets materielverk organiserades 1968. Inspektionsbyrån, där bl a hjälpfartygsfrågor handlades, inrättades 1944. Byrån leddes 1944-46 av mdir Elis Lindberg och 1946-53 av mdir Oscar Jansson. Byrån lades ner 1953.

Krigserfarenheterna medförde insikt om skyddstjänstens stora betydelse för fartygens överlevnad i strid. Med Kungl Maj:ts medgivande inrättades 1948 en skyddstjänstbyrå inom skeppsbyggnadsavdelningen med mdir Bernt Wallin som chef. Wallin och mdir Gunnar Schoerner gjorde 1950 ett studiebesök i USA, som välvilligt ställde sina krigserfarenheter till förfogande. Dessa erfarenheter utgjorde underlag dels för ny skyddstjänstmateriel ombord dels för uppbyggnad av skyddstjänstskolan på Berga 1952. Förutom skolbyggnaden byggdes ett brandövningshus "Ragnarök". Vidare tilldelades skolan de utrangerade pansarskeppen Wasa och Oskar II, som användes för övningar omfattande brandskydd, stöttning, läcktätning och länsning. Wasa och Oskar II ersattes senare av nuvarande övningsanläggning i en tillbyggnad till skolbyggnaden.

Örlogsvarvens verksamhet var sedan lång tid uppdelad på departement med egna verkstäder. Ingenjördepartementet, som var störst, svarade för den skeppstekniska verksamheten. Krigsåren innebar inget avbrott i det ständigt pågående förändringsarbetet i marinen. Den expanderande verksamheten medförde snarast ökade krav på ekonomi och rationalitet i verksamheten. År 1943 tillsattes en örlogsvarvsutredning under ordförandeskap av marinöverdirektören Harald Qvistgaard. Utredningen lades fram i oktober samma år, men den nya organisationen trädde i kraft först den 1 juli 1945. Nu uppdelades örlogsvarvet på tre militärtekniska avdelningar: Vapen-, fartygs- och intendenturavdelningarna samt en verkstadsavdelning sedermera benämnd marinverkstäderna. Härutöver skulle finnas ett gemensamt byggnadsdepartement.

2061 Marinöverdirektören Harald Qvistgaard

Ett strikt kund- leverantörsförhållande skulle etableras mellan marinverkstäderna och de militärtekniska avdelningarna, som hade att svara för beställning och kontroll. Marinverkstädernas chef skulle vara marindirektör och liksom sin ställföreträdare förordnas av Kungl. Maj:t. Chef för marinverkstäderna i Karlskrona blev mdir Gustaf Holmberg t o m 1951 och därefter mdir Johan Schreil, som satt kvar till bolagsbildningen 1961.

Örlogsvarvschefen var i förvaltningshänseende direkt underställd KMF. Beträffande relationen mellan KMF och örlogsvarven uttalade Qvistgaard i 1943 års utredning sin syn på samspelet: "Varvschefen kunde sägas vara Marinförvaltningens representant och verkställande myndighet på platsen, där han hade tillgång till verkstadsrörelsen som sitt verkställande organ samt militär och ingenjörteknisk sakkunskap vid sin sida vid övervakandet av att varvets uppgifter bleve fyllda."