1952-1964, Kalla kriget

Den utrikespolitiska utvecklingen

Den avspänning som kunnat förväntas efter andra världskrigets slut kom aldrig till stånd. Efter en kort tid gav sig starka motsättningar mellan västmakterna och de kommuniststyrda östmakterna till känna. Spänningen och turbulensen ökade och 1952 fick Sverige direkt känning av allvaret, då ett svenskt signalspaningsplan av typ DC 3 blev nedskjutet över Östersjön av sovjetiskt flyg. Ett sjöräddningsplan av typ Catalina, som skickats ut för att spana efter DC 3:an blev också nedskjutet.

År 1953 avled Stalin och i väst uppstod stor ovisshet om konsekvenserna härav. I Egypten kom Nasser till makten efter en militärkupp och därefter följande maktkamp. Maktskiftet i Sovjet 1955 innebar att Chrusjtjov och Bulganin tog över. År 1956 slog sovjetiska trupper ner ett uppror i Ungern. Samma år försökte England, Frankrike och Israel besätta Suez-kanalområdet, sedan Nasser nationaliserat kanalen. Aktionen avbröts efter FN-ingripande. Frankrike var nära inbördeskrig, innan de Gaulle övertog makten som president. Samma år avsattes Bulganin och Chrusjtjov blev ensam härskare.

År 1959 kom Fidel Castro till makten på Kuba. År 1961 inträffade den s.k notkrisen mellan Sovjet och Finland, vilken visade allvaret i Sovjets avsikter gentemot Finland. År 1962 var världen på randen till ett atombombskrig. Flygspaning hade visat att Sovjet installerat kärnvapenmissiler på Kuba. Efter ultimatum från USA, som hade mobiliserat stora militärstyrkor, avlägsnades missilerna. År 1964 störtades Chrusjtjov och Bresjnev och Kosygin tog över makten.

Marinförvaltningens omorganisation 1954

År 1954 var det dags för omorganisation av KMF. Grundprincipen för den nya organisationen var att sammanföra funktionella uppgifter till separata enheter, som skulle stödja sakenheterna. Sakenheterna i den nya organisationen var vapen-, skeppsbyggnads- och intendenturavdelningarna. De funktionella enheterna utgjordes av inköps-, verkstads- och normaliebyråerna. Därutöver fanns stabsorganen centralplanering och administrativ byrå.

Inom vapenavdelningen inrättades artilleri-, torped-, min- och telebyrårer, ett kontrollkontor och en vapenplanering. Inom skeppsbyggnadsavdelningen utgick det samordnade konstruktionskontoret. Mdir Ivar Oldenburg, som en kort tid varit chef för den gemensamma inköpsavdelningen, blev chef för avdelningen och MÖD efter Swenzén. Oldenburg befordrades på denna befattning till konteramiral. Verksamheten fördelades under avdelningschefen direkt på projekt-, fartygs-, maskin- och elektrobyråerna samt ny- och ombyggnadskontrollanterna och en centralsektion. Skyddstjänstbyrån utgick och dess materielfrågor överfördes till en skyddstjänstsektion inom projektbyrån. Utbildning och skyddstjänstreglementen överfördes till inspektören för marinens skeppstekniska tjänst i marinstaben.

1962 års organisation av KMF

År 1962 var det åter dags för omorganisation av KMF. Ändringen föregicks av ett omfattande utredningsarbete av 1954 års personalkårutredning samt av 1956 års förvaltningssakkunniga, som bl a särskilt granskade skeppsbyggnadsavdelningens organisation. Utredningarna resulterade i prop 109/61 och 88/62, där även mariningenjörkårens struktur behandlades. KMF organiserades nu under verkschefen på

• 2 stabsorgan; centralplanering och administrativ byrå,
• 5 funktionella enheter; inköpsavdelning, förrådskontor, verkstadsbyrå, datasystemkontor och normaliebyrå,
• 2 sakorgan; vapenavdelning och skeppsbyggnadsavdelning samt
• marinöverdirektören med dels överordnat ansvar för den tekniska systemplaneringen dels personal- och utbildningssektionen.

Den nya organisationen innebar ett steg från försvarsgrensvis förvaltning mot en mera renodlad fackförvaltning, dels genom att Chefen för marinen inte längre skulle vara chef, dels genom att intendenturavdelningen överfördes till det nyinrättade försvarsgemensamma intendenturverket. De funktionella enheterna utökades med förrådskontor och datakontor.

I sin analys av verksamheten konstaterar 1956 års förvaltningssakkunniga, att planerade reduceringar av fartygsbeståndet inte direkt innebar att KMF:s skeppsbyggnadsavdelning kunde reduceras, eftersom det i första hand är antalet fartygstyper, som anskaffas, som är dimensionerande. Materielens ständigt växande komplicitet skulle snarare kräva ökade insatser från KMF:s sida. Man påpekar också, att övergången till mindre fartyg innebar, att dessa ofta skulle komma att byggas vid mindre varv, vilket bl a kräver ökad kontrollverksamhet. Man anser dock att det bör gå "att i något ökad utsträckning" utnyttja industrin för projektering samt konsulter och vetenskapliga institutioner för beräkningar m m. Den samlade slutsatsen blir enligt propositionen: "Trots den ökade kompliciteten bör organisationen alltså tills vidare kunna bibehållas vid i stort sett nuvarande omfattning. En noggrann planering av arbetet, bl a innefattande en sträng prioritering av förekommande arbetsuppgifter, förutsättes dock." Man konstaterar också, att ett ökat utnyttjande av industrin för projektering m m innebär behov av fler kvalificerade tjänster för arbetenas inriktning och uppföljning. Även materielens ökade komplicitet och svårigheterna att följa den tekniska utvecklingen motiverar, att vissa lägre tjänster utbytes mot högre.

Man tar också upp frågan om var ansvaret skall ligga för den överordnade systemplaneringen vad avser fartygsförbanden som helhet, underhållet (bastjänst, anläggningar i baserna) samt personal och utbildning. Det konstateras att huvudansvaret för systemplaneringen måste ligga på Chefen för marinen, men att arbetet måste utföras i samråd med KMF så att ämbetsverkets ansvar för den tekniska och ekonomiska sidan blir klart dokumenterat. Inom KMF bör ansvaret enligt de sakkunniga ligga på sakenheterna. "Av naturliga skäl, bland annat sammanhanget mellan systemplaneringsarbetet och fartygsprojekteringen, lärer det enligt de sakkunniga i första hand bli skeppsbyggnadsavdelningen, som kommer att medverka i planeringsarbetet."

Med avseende på samarbetet mellan vapen- och skeppsbyggnadsavdelningarna uttalas i prop 88/62 att "i planeringen av fartygsbyggnader och fartygsanskaffningsverksamhet i övrigt bör det enligt de sakkunniga åligga chefen för skeppsbyggnadsavdelningen att, biträdd av underställda chefer och arbetsenheter, ansvara för all den planering (bortsett från arbete, som uteslutande rör materiel inom vapenavdelningens arbetsområde), samt den sammanhållning och verksamhet i övrigt, som erfordras för fartygen som system. I detta arbete, framför allt projekteringen, erfordras medverkan från vapenavdelningen."

Vid skeppsbyggnadsavdelningen inrättas en fartygsplanering direkt under avdelningschefen. Denna skall i tekniskt och ekonomiskt hänseende svara för den allmänna planeringen av avdelningens arbete såväl avseende fartygs byggnad som underhåll samt handha den systemplanering, som inte bör utföras vid fartygs- eller ubåtsbyråerna.

Skeppsbyggnadsavdelningen kommer i den nya organisationen att bestå av fartygsplanering, fartygsbyrå, ubåtsbyrå, maskinbyrå, och elektrobyrå samt expedition. Den tidigare projektbyråns och fartygsbyråns personal sammanföres till den nya fartygsbyrån med undantag för vissa, som överföres till fartygsplaneringen. Skeppsbyggnadsavdelningen har i 1962 års organisation 182 tjänster, vilket innebar en ökning med 4 i förhållande till tidigare organisation.

Marinöverdirektören

MÖD hade tidigare varit dels chef för skeppsbyggnadsavdelningen dels chef för mariningenjörkåren. 1954 års kårutredning tar upp frågan om kårchefens ställning i organisationen och vilka uppgifter denne bör ha utöver kårchefsskapet. På grund av de omfattande uppgifterna som chef för skeppsbyggnadsavdelningen hade MÖD i stor utsträckning måst delegera kårchefsuppgifterna till inspektören för marinens skeppstekniska tjänst.

Kårutredningen anser att MÖD utöver kårchefsskapet skall biträda Chefen för marinen med handläggningen av tekniska utbildningsfrågor för all marin teknisk personal, samt att MÖD genom inspektioner och på annat sätt skall hålla sig informerad om denna personals fackmässiga kompetens och allmänna tjänstbarhet. För att biträda med dessa uppgifter föreslår utredningen, att en särskild enhet benämnd personal- och utbildningssektionen ställs till marinöverdirektörens förfogande.

Utredningen räknar med att MÖD såsom personalkårchef skall lyda direkt under Chefen för marinen och ingå i marinledningen men samtidigt förutsättes, att personal- och utbildningssektionen i likhet med motsvarande förhållande vid armétyg- och flygförvaltningarna bör ingå i KMF.

Kårutredningen går också in på uppgifter inom KMF:s ansvarsområde, som lämpligen skulle kunna åläggas MÖD. Man konstaterar, att även om systemplaneringen inom KMF bedrives på avdelningsnivå, måste det också tillses att planeringen följer ett rationellt långsiktigt program, samt att den knyter an till den tekniska utvecklingen och forskningen. Vidare krävs en samordning mellan flottan och kustartilleriet, som båda är tekniskt betonade vapenslag med snabb materielutveckling. Icke minst viktigt anses det vara, att en kvalificerad befattningshavare med vidsträckt överblick ägnar uppmärksamhet åt hur planerade materielsystem kommer att påverka behovet av teknisk personal, underhållsuppgifter, varvs- och verkstadskapacitet, förrådsbyggnader eller andra anläggningar m m. Utredningen finner att dessa uppgifter lämpligen skulle kunna läggas på MÖD, som i dessa frågor skulle vara direkt underställd verkschefen.

Utöver den överordnade systemplaneringen tänkte man sig också att MÖD skulle samordna och övervaka sakorganens materielkontroller samt tillse, att materielinspektioner kom till stånd i erforderlig omfattning.

Trots att frågan var kontroversiell, gick departementschefen på kårutredningens förslag, och en ny tjänst för avdelningschef inrättades direkt under verkschefen. Det lämnades dock öppet huruvida kårchefsskapet skulle förenas med denna tjänst eller med chefsskapet för skeppsbyggnadsavdelningen. Det förutsattes samtidigt, att en tjänst i marinstaben för inspektören för marinens skeppstekniska tjänst skulle utgå. 3031 Marinöverdirektören Ivar Oldenburg

Dåvarande MÖD Ivar Oldenburg förordnades från 1 juli 1962 till avdelningschef (för marinförvaltningens tekniska planering) och chef för mariningenjörkåren. Dittillsvarande inspektören för marinens skeppstekniska tjänst förste mdir Bernt Wallin efterträdde Oldenburg som chef för skeppsbyggnadsavdelningen.

Musköbasen

Flyttning av örlogsbasen i Stockholm från innerstaden till ett mera fältmässigt läge hade varit föremål för åtskilliga utredningar under årens lopp. År 1863 föreslogs flyttning till Lidingö. År 1916 var Kaknäs, Elfvik, Södergarn och Torsbyfjärden på förslag. År 1917 beslutades att man skulle stanna kvar i Stockholm samt att Beckholmsdockan skulle byggas. År 1939 föreslog Chefen för marinen Erstavik.

Krigserfarenheterna under andra världskriget och vapenutvecklingen med bl a bättre spaningsmedel och ökad vapenverkan samt inte minst atomvapenhotet innebar behov av bättre skyddad basering av fartygen. År 1953 fattade riksdagen principbeslut om att förlägga örlogsvarvet till Muskö i Stockholms södra skärgård, där möjligheterna att anlägga verkstäder och dockor i bergrumsanläggningar var goda. Man skulle också komma närmare flottans operationsområden.

Byggandet av Muskö var ett mycket stort projekt. Ansvaret för genomförandet lades på Fortifikationsförvaltningen, som inrättade en särskild avdelning under översten Hagnell enbart för detta ändamål. Inom marinledningen inrättades en arbetsgrupp - örlogsbasförflyttningen - under ordförandeskap av kommendören Termenius. I denna grupp ingick till en början verkstadsdirektören Engström som representant för KMF.

Förvaltningen fick ta fram ett omfattande projekteringsunderlag. Detta arbete sköttes inledningsvis av verkstadsbyrån men senare ställdes verkstadsdirektören för marinverkstäderna i Stockholm mdir Hartzell till förfogande. Senare inrättades också en särskild arbetsgrupp direkt under verkschefen. Denna grupp övertog namnet "örlogsbasförflyttningen". Gruppen leddes först av Termenius och därefter av kommendören Rutger Tengzelius. 3042 Halland dockas in som första jagare på Muskövarvet 1967 3041 Förste marindirektören Gunnar Kemmer informerar HM Konung Gustaf VI Adolf vid invigningen av Muskö Örlogshamn 1969

1.000000 m3 granit sprängdes bort och sammanlagt 500 km rör och 450 km kablar installerades. Under Skramsösund drogs en tre km lång biltunnel med en lägsta punkt 80 m under vattenytan. Totalkostnaden för hela anläggningen var i dåtida penningvärde 330 mkr.

Utflyttningen - "Operation Muskö" - genomfördes våren och sommaren 1969 under chefens för tekniska förvaltningen 1:e mdir Gunnar Kemmers ledning. Den 30 juni 1969 invigdes Muskö örlogshamn av HM konung Gustav VI Adolf .

Örlogsvarven och bildandet av Karlskronavarvet AB

Även örlogsvarvens organisation blev föremål för fortsatta utredningar. Neddragningen 3043 Verkstadsdirektören Johan Schreil samtalar med statsrådet Sven Andersson (t v) vid sjösättningen av ubåten Gripen 1960 (i bakgrunden CÖVK kmd Stig Bergelin)

av försvarsanslaget och övergången till en lätt flotta medförde en snabb minskning och omstrukturering av fartygsbeståndet, som innebar en successivt minskad beläggning på marinverkstäderna. Möjligheterna att minska antalet örlogsvarv liksom att omfördela arbeten mellan varven övervägdes. Av strategiska skäl ansågs det inte möjligt att minska antalet varv. Av beredskapsskäl ansågs det också nödvändigt att hålla en viss nivå på Muskövarvets verksamhet även i fred, samtidigt som verksamheten i Göteborg var så begränsad att det inte var acceptabelt att minska den ytterligare. År 1956 hade verkstäderna i Stockholm, Karlskrona och Göteborg 1100, 2100 respektive 200 anställda. År 1960 var motsvarande siffror 700, 1850 och 150 anställda.

Särskilt för verkstäderna i Karlskrona var läget besvärligt. Eftersom en verksamhet baserad enbart på underhållsarbeten skulle medföra en mycket drastisk reducering av antalet anställda, var det nödvändigt att skapa förutsättningar för att kunna konkurrera om i första hand marina nybyggen men även om civila sådana och andra lämpliga arbetsobjekt. Mot denna bakgrund tillsattes Karlskronavarvsutredningen 1957. Denna ledde så småningom fram till att riksdagen biföll regeringens proposition 1960:184 om bildandet av Karlskronavarvet AB (KkrV) fr o m den 1 juli 1961. Aktiekapitalet uppgick till 23 mkr. Ett rörelsekapital om 8 mkr ställdes till förfogande, vidare fastställdes en investeringsplan uppgående till 27 mkr.

Vid bildandet övertog KkrV mark och anläggningar, som disponerats av marinverkstäderna. Materielförvaltningen vid Marinkommando Syd (MKS) kvarstod som beställare och kontrollant för underhållsarbeten på marinens fartyg. Vissa mindre servicegrupper bibehölls vid MKS tekniska sakenheter. KkrV grundbeläggning skulle vara marina underhålls- och modifieringsarbeten främst på fartyg tillhörande MKS. Därutöver skulle varvet utföra marina nybyggen som kunde erhållas i konkurrens med andra varv. Om möjlighet fanns skulle även civila nybyggen kunna förekomma. Berättigade farhågor hade framförts om möjligheterna att långsiktigt säkra beläggningen, varför man skulle efter- 3044 Direktören Bo Eng samtalar med marindirektörerna Arne Ullman och Torsten Blixt samt kapten Sverker Olow ombord på stabsfartyget Marieholm 1964

sträva en breddning av verksamheten till annan mekanisk verkstadsproduktion.

Starkt pådrivande vid marinverkstädernas i Karlskrona utveckling till ett självständigt företag var mdir Johan Schreil, som var verkstadsdirektör 1951-61. Schreil blev senare VD för Uddevallavarvet AB 1964-75. KkrV första VD blev Bo Eng tidigare överingenjör vid Degerfors Jernverk AB.

Marinplan 60 tar form

Något samlat grepp om flottans uppgifter och behov av fartyg hade ej tagits efter 1943 års typutredning. I början av 1951 fick chefen för marinen i uppdrag att utreda frågan. Kommendören Bertil Berthelsson ledde utredningsarbetet och redan i juni samma år kunde utredningen lägga fram sitt betänkande.

Den sedan tio år inledda omvandlingen till en lätt flotta skulle fortsätta. Kryssare var för dyra för att kunna pressas in i marinens budget. Jagare ansågs mångsidigt användbara och skulle fortsättningsvis anskaffas. Pansarskeppen i lokalstyrkorna skulle ersättas med en ny typ av motorkanonbåtar och motortorpedbåtar. En ny typ av ubåtsjaktfartyg föreslogs anskaffas liksom ett minfartyg som ersättning för Clas Fleming

Chefen för marinen godtog i stort utredningens förslag och 1951 års höstriksdag och 1952 års vårriksdag antog 1952 års flottplan med följande anskaffningar av övervattensfartyg

• 4 st jagare av modifierad Öland-klass,
• 1 st minfartyg av ny typ (Älvsborg),
• 11 st större torpedbåtar (T 102-112),
• 15 st mindre motortorpedbåtar (T 42-56),
• 12 st kustminsvepare (Arkö-klass).

30 st motorkanonbåter eller mindre motortorpedbåtar som ersättning för pansarskeppen i lokalstyrkorna togs ej upp, liksom ej heller behovet av ubåtsjaktfartyg. Planen, som avsåg tiden 1952/58, utsträcktes till 1959.

År 1955 föreslog chefen för marinen anskaffning av ytterligare två jagare av Halland-typ. Efter stor tvekan godkände försvarsministern anskaffningen och efter att försvarsutskottet tillstyrkt förslaget, biföll 1956 års vårriksdag förslaget. De två jagarna skulle heta Lappland och Värmland.

En ny försvarsberedning tillsattes 1955 med uppdrag att ta ställning till ett av överbefälhavaren utarbetat förslag till krigsmaktens utveckling. Efter kompletterande direktiv från försvarsministern utarbetades ett nytt förslag, som framlades som ÖB 57. I förslaget framfördes åsikten att de större fartygens möjligheter att uppträda och bekämpa en angripare till sjöss blev allt mer osäkra. Denna åsikt delades av chefen för flygvapnet, som anförde, att attackflyget var överlägset de stora övervattensfartygen i invasionsförsvaret.

Efter många utredningar, förhandlingar och kompromisser tog riksdagen 1958 ett försvarsbeslut, som innebar en drastisk neddragning av marinens budgetramar. Detta skulle på sikt omöjliggöra nyanskaffning av jagare. Även utvecklingen av en sjö- och kustrobot måste avbrytas på grund av medelsbrist.

Som en följd av försvarsbeslutet 1958 gjorde chefen för marinen i februari samma år en framställning till regeringen om att få avbryta anskaffningen av Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg. Regeringen godkände förslaget men beslöt att alla kostnader för avbeställningarna skulle belasta fartygsbyggnadsanslaget.

För att möta de negativa konsekvenserna av 1958 års försvarsbeslut utarbetade chefen för marinen en ny marinplan, "Marinplan 60". Chefen för marinen framhöll att vid bedömning av sjöstridsmedlens långsiktiga utveckling, måste man beakta bl a tillkomsten av taktiska kärnladdningar, utvecklingen av robotvapnen, undervattensstridsmedlen och den teletekniska materielen. Tillkomsten av kärnladdningar påverkade flertalet vapenbärare. För övervattensfartygen resulterade detta i en strävan att nå ökad uthållighet genom ökat antal vapenbärare. Av ekonomiska skäl måste därför fartygens storlek minskas så mycket, som vapenutvecklingen och kravet på sjöduglighet medgav. En lätt sjömålsrobot borde framtas för placering på små fartyg och en tyngre robot placeras på fartyg av landskapsjagarnas storlek.

För perioden 1960/63 föreslogs följande fartygsanskaffningar (övervattensfartyg)

• 3 st torpedbåtar av förbättrad T 102-typ
• 4 st pansarkanonbåtar av ny typ,
• 6 st minsvepare av ny typ,
• trängfartyg för underhållstjänst,
• fartyg och båtar för kustartilleriet,
• 2 st jagare typ Visby ombyggs till fregatter.

I motsvarande anskaffningsplan för perioden 1963/67 föreslogs följande

• 2 st fregatter av ny typ,
• 4 st pansarkanonbåtar av ny typ,
• 4 st torpedbåtar av förbättrad T 102-typ,
• 6 st minsvepare,
• trängfartyg,
• fartyg och båtar för kustartilleriet,

I planen framhölls att inga nya jagare skulle anskaffas. Ersättning av utgående jagare skulle ske med mindre, men flera, fartyg. Jagarnas eldkraft kunde ersättas genom att torpedbåtarna bestyckades med sjömålsrobotar. Men så länge jagarna fanns kvar i organisationen, skulle de tillsammans med torpedbåtarna få ersätta kryssareskadrarna.

År 1963 fattade riksdagen ett försvarsbeslut, som innebar att marinplanens inriktning mot lättare fartyg accepterades, dock ej kvantitativt. Anskaffning av korvetter uppsköts liksom anskaffning av pansarkanonbåtar som ersättning för äldre motortorpedbåtar.