1952-1964, Mariningenjörkåren

Allmänt

Mellan åren 1952 och 1964 passerades några milstolpar av största betydelse för kåren, såsom att

• utbildningen till MingL och senare MingG igångsattes,
• rekrytering och nyanställning av specialingenjörer upphörde,
• inga nya reservare anställdes utom pensionsavgångna,
• IMST, Inspektör för marinens skeppstekniska tjänst, såväl inrättades som avskaffades.

Mer om detta i det följande.

Ivar Oldenburg var MÖD 1954-66. Till sin hjälp i personalkårsärenden hade han 1952-64 IMST med förste marindirektören i spetsen. Personal i övrigt, som tjänstgjorde vid IMST, kan exemplifieras med 1956 års bemanning; mdir Arne Ullman, förste ming Olof Björling, förvaltare (sedermera ming) Tage Larsson, förvaltare N G Svensson och byråassistent Alarik Dyrell. 3062 Marindirektörerna Gösta Brigge, Arne Ullman och Sten Hedström uppvaktar byråassistent Alarik Dyrell på 65-årsdagen 1957-07-18

År 1962 då IMST upphörde fick MÖD till sin hjälp i kårfrågor en nyinrättad personal- och utbildningssektion vars chef 1963-77 var mdir Gunnar Schoerner. Dennes medhjälpare var t ex 1966 kommendörkapten F W G Schartow, ming 1 Tage Larsson, ming Egon Gleimar, byråassistent Axel Odenlöv och förvaltare A R Abrahamsson.

Inspektören för marinens skepps-tekniska tjänst

Inspektören för marinens skeppstekniska tjänst (IMST) verkade 1954-07-01--1962-06-30 inom ramen för Marinledningen jml TSA nr 50 1954, Provisoriska instruktioner för marinledningen. Inspektör var 1954-59 mdir Gunnar Kemmer och 1959-62 mdir Bernt Wallin.

IMST löd direkt under Chefen för marinen och hade titeln förste marindirektör. Bland IMST åligganden märks särskilt att inom marinens skeppstekniska tjänst

• inspektera verksamheten,
• övervaka yrkesutbildningen,
• följa anskaffningsverksamhet, ny- och ombyggnadsarbeten, ändringsarbeten samt försök,
• utarbeta förslag till läroböcker, reglementen, instruktioner, samt bestämmelser berörande tjänstegrenen,
• skaffa sig sådan kännedom om för tjänstegrenen uttagen/utbildad personal, som erfordras för att bedöma dess duglighet och användbarhet,
• sammanhålla planläggningen vid olika myndigheter inom marinen av krigsreparationstjänsten,
• biträda vid av inspektören för kustartilleriet, chefen för kustflottan eller marindistriktschef planerade inspektioner,
• biträda MÖD vid handläggning av ärenden rörande utbildning och tjänstgöring för personal tillhörande mariningenjörkåren samt att i samband med inspektionsverksamheten förskaffa sig kännedom om MIngK personal, samt att hålla MÖD underättad om iakttagelser av betydelse för dennes verksamhet som personalkårchef.

MÖD ägde, enligt CM närmare bestämmande, följa verksamheten vid den skeppstekniska inspektionen och därvid framföra synpunkter beträffande verksamheten. MÖD och IMST skulle hålla varandra väl underrättade om pågående viktigare arbeten, studier o s v. För IMST upprättad expedition var tillika expedition för chefen för mariningenjörkåren.

Jämförelse kan göras med samtidigt verksamma inspektörerna för sjöartilleriet ISA, torpedvapnet ITV, ubåtsvapnet IUV, minväsendet IMV samt marinens förbindelseväsen IMFV m fl.

Ett av många synliga bevis på inspektionens verksamhet var tidskriften TUM, Tekniska Underrättelser för Mariningenjörer, som utkom under dessa år. 3071 TUM titelblad, ritat av Gösta Kaudern

Ur TUM 1:

"Härmed har jag äran anmäla TUM, TEKNISKA UNDERRÄTTELSER FÖR MARININGENJÖRER, första numret 1954.

Avsikten med dessa periodiska underrättelser är att bidraga till en allmän orientering om vad som tilldragit sig inom mariningenjörernas verksamhetsområde. Till följd av den varierande tjänsten i olika delar av Sveriges land, på fartyg i Östersjön eller Västerhavet, på örlogsvarv eller civila varv utefter kusten, i KMF etc hava mariningenjörerna sällan tillfälle att träffas för utbyte av erfarenheter. Genom utgivandet av detta för mariningenjörer speciella nyhetsorgan har man sökt råda bot på denna olägenhet. Då emellertid nu rådande personalbrist icke medgiver någon ständig ansvarig redaktör för tidskriften ifråga, utan redigeringen av denna blir ett extra arbete vid sidan om det ordinarie, är det icke endast en förhoppning utan än mer en förutsättning för det fortsatta utgivandet av TUM, att läsekretsen med råd och dåd medverkar till att det hela kan hållas igång.

Bidrag i form av rapporter om intressanta arbeten som utförts, uppslag till förbättringar, erfarenheter i tjänsten, kårangelägenheter m m mottagas under adress: mariningenjör Kemmer, Marinledningen, Stockholm.

Stockholm den 30 april 1954

Gunnar Kemmer".

Mariningenjörsriksdag

Några ord av dåvarande MÖD, Ivar Oldenburg, vid den första mariningenjörsriksdagen den 18 mars 1955.

"Dagens mariningenjörsriksdag är ett länge närt önskemål, som för första gången förverkligas, och min uppriktiga önskan och strävan är, att denna riksdag skall kunna hållas minst en gång om året. Vi ha visserligen två gånger tidigare haft någon liknande sammankomst, dels i anledning av den Lindénska utredningen, dels av CM:s informationsmöte, men avsikten med denna riksdag är emellertid att vi skola komma tillsammans för att knyta intimare kontakter, både kamratligt och tekniskt, och för att kunna diskutera gemensamma kårfrågor, som i dessa omvälvningens dagar äro så aktuella för vår kår och dess framtid liksom för den enskilde individen. Till sist skola vi även informera varandra om pågående viktigare arbeten, nya planer och nybyggen m m samt gemensamt eller individuellt diskutera dessa frågor.

Det gläder mig mycket att så många kunnat komma hit idag, och för mig, som för första gången i min befattning som personalchef har fått tillfälle att stå öga mot öga med en så stor skara av kårmedlemmar, är det särskilt roligt. Jag vill hälsa Eder alla hjärtligt välkomna och uttrycka den förhoppningen, att vi skola ha utbyte och nöje av denna riksdag, så att dessa riksdagar i framtiden bli något att längta efter och så att de verkligen få en mission att fylla, icke endast för oss äldre utan jämväl för alla yngre nytillkomna och eventuellt hugade aspiranter till mariningenjörkåren.

Förmiddagens program omfattar i stora drag en del orienteringar i kårfrågor, mariningenjör linje B, varvsutredningen samt diskussion. Mellan kl 1200 och 1300 göres uppehåll för enskild lunch och på eftermiddagen komma byråchefer i KMF att lämna tekniska orienteringar i aktuella frågor. Riksdagen avslutas kl 1630, varefter mariningenjörsföreningen håller årsmöte. En subskriberad middag kommer därefter att avätas på Stallmästaregården kl 1900, och jag hoppas, att så många som möjligt kunna vara med. Vid eftersitsen torde det bli tillfälle till ytterligare diskussion. Likaså ha våra långväga kamrater möjlighet att i morgon i KMF diskutera sina problem med respektive specialister.

För att vi skall få en så kordial samvaro som tänkas kan, får jag till sist föreslå en gemensam titelbortläggning i de fall, där detta ej redan är gjort."

Så här fyra decennier senare kan man bara konstatera att arvet förvaltats väl. Ovanstående kunde nästan helt oförändrat gälla än idag.

Med några få undantag har riksdagarna genomförts varje år i stort sett enligt ovanstående riktlinjer med dammiddag vartannat år och då med familjeutflykt av något slag dagen efter, annars studiebesök vid någon industri/motsv. Riksdagarna, ibland kallade konferens eller informationsmöte, har länge erbjudit marinens mest koncentrerade information om aktuell teknikutveckling, materielanskaffning m m. Detta har lett till att även ett antal tekniker utanför mariningenjörleden inbjudits att taga del av informationen.

Ett jubileum UR TUM 2/56 citeras följande:

"Programenligt ägde "Ingenjörsriksdagen 1956" rum den 20 april 1956 i Statens Sjökrigshistoriska Museums lokaler. Deltagarantalet var ca 100. 3081 Marindirektören Hugo Åkermark i sin modellverkstad. Åkermark var en utomordentligt skicklig och produktiv byggare av fartygsmodeller och är rikt representerad i Statens Sjöhistoriska samlingar

Bl a överlämnades under högtidliga former som gåva till muséet mdir Åkermarks modellverktyg till hugfästande av att i år 50 år förflutit sedan mariningenjörkårens nuvarande organisationsform fastställdes.

En höjdpunkt under "Riksdagen" var utan tvekan mdir Herlins inspirerande berättande om märkesmän i mariningenjörkåren, när seklet var ungt. Framställningen kryddades av upplevda lustiga episoder, som bidrog till att göra karaktärsteckningarna levande. Den reflexion Herlin främst framkallade var den att personligheten och initiativet mera kom till sin rätt för 50 år sedan än nu för tiden. I sammanhanget gjorde han det förbluffande konstaterandet att "år 1906 utgjordes mariningenjörkåren av 32 beställningshavare under det att för närvarande kåren hade 116 beställningshavare. Med hänsyn till teknikens snabba utveckling sedan 1906 torde man utan överdrift kunna säga att man i början av detta århundrade var relativt bättre försedd med högt kvalificerad ingenjörspersonal än vad vi f n äro. Detta sakförhållande är så mycket allvarligare som f n teknisk ekonomisk planering och ledning i både krig som fred blir alltmer utslagsgivande för varje försvarsenhets effektivitet."

Den innehållsrika "Ingenjörsriksdagen 1956" avslutades på kvällen med middag med dans i Statens Sjöhistoriska Museums ståtliga lokaler.

Några ord av MÖD vid middagen:

"Mina Damer och Herrar!

I början av seklet var det några förutseende herrar som läto omorganisera mariningenjörkåren, bl a med tanke på att vi idag skulle ha en anledning att träffas under festliga former för att fira ett slags jubileum. Till min glädje ha vi idag ibland oss en del av dem som voro med på den tiden, och vi, senare tiders barn, äro glada, att Ni gjort Eder besvär att komma med och förgylla upp denna fest. Vad som dock idag sätter pricken över i-et är att vi äntligen kunnat ta våra fruar och fästmör med oss för att sätta den verkliga sprätten på aftonen.

Jag hoppas att vi skola få en trevlig och angenäm kväll tillsammans med dans, skratt och gott humör, allt tjänsteprat skall vara förbjudet, och vi skola endast roa oss.

Jag beder att få hälsa Eder alla hjärtligt välkomna och föreslår en skål för en trevlig kväll."

Ett trevligt avbrott i dansen utgjorde ett sammanträffande mellan en ung mariningenjör av i dag (Asplund) och en grånad ingenjör från år 1906 ( Burendahl) som stigit ut ur sin glasmonter för att se på nutidens ingenjörkamrater (och damer!). Det var förunderligt så många problem från 1906 som äro aktuella även för nutidens ingenjör. Lönerna från 1906 imponerade inte siffermässigt på den unge ingenjören av år 1956, men när han fick höra vad man fick för pengarna då fann han att hans äldre kollegor voro bättre avlönade än han och hans kamrater. Den fyndiga dialogen var författad av MD Schoerner."

Ny kategori mariningenjörer

En av de främsta förespråkarna under 1950-talet för en ny kategori mariningenjörer var mdir Arne Ullman. I Tidskrift för Sjöväsendet 1953 nr 2 (TiS 1953:2) framförde han bl a följande tankar och förslag.

"Helt kortfattat synes mig nuvarande personalorganisations svagheter kunna sammanfattas så:

1. Otillräckligt tekniskt och konstruktivt kunnande hos taktikerna i allmänhet.
2. Otillräcklig fronterfarenhet hos konstruktörerna.
3. Avsaknad av ledare i officers ställning med tillräcklig såväl militär som teknisk kompetens för skydds-, maskin- och elektrotjänsterna i flottan.
4. Avsaknad av särskilda tekniker i officers ställning för att i fronttjänsten komplettera officerarna inom vapentjänstgrenarna.

Personalens utveckling i fråga om organisation och utbildning måste löpa parallellt med materielens utveckling. Vi måste bringa personalutvecklingen och materielutvecklingen i fas. Först när det är gjort kunna vi med fog påstå att marinens beredskap är god".

Med facit i hand kan konstateras att Ullman nästan blev helt bönhörd. Hur det blev har mdir Gunnar Schoerner beskrivit i TiS 1969:3. Därur kan följande summeras.

Vid 1955 års riksdag fattades beslut om utbyggnad av mariningenjörkåren med en ny kategori mariningenjörer med annan teknisk utbildning än högskoleutbildning. Dessa ingenjörer skulle i första hand avses för befattningar inom ledningen av den tekniska tjänsten ombord på flottans fartyg. I första hand skulle ifrågakomma därtill lämpade underofficerare från maskin- och hantverksavdelningarna. Utbildningen skulle bedrivas som en treårig kurs vid Kungl Sjökrigsskolan (KSS). På detta sätt utexaminerades omkring 60 st underofficerare från flottan och kustartilleriet som mariningenjörer - de första 13 1957-09-28 - fram t o m 1963. Linje B, Linje L, UO-ing - benämningen varierade.

Ovanstående kunde i viss mån ses som ett försök i avvaktan på det förslag till ordnandet av den tekniska tjänsten vid marinen, som 1954 års personalkårutredning, under ledning av C W Curtman, fått i uppdrag att framlägga. Utredningen avlämnade i december 1961 sitt betänkande, vilket sedan resulterade i en proposition angående marinens tekniska personal som riksdagen biföll. I kungl brev den 6 juni 1962 meddelades bestämmelser för mariningenjörkårens organisation och utbildning av mariningenjörer.

I stora drag gick beslutet ut på att mariningenjörkåren, liksom förut, skulle vara en civilmilitär personalkår vars personal skulle ha teknisk grundutbildning baserad på examen endera från teknisk högskola (linje H) eller från fyraårigt tekniskt gymnasium (linje G) samt kompletterande militär och militärteknisk utbildning. Specialingenjörerna med högskoleutbildning skulle utgå ur organisationen liksom även mariningenjörkårens reserv utom vad avser pensionsavgångna mariningenjörer.

Enligt 1962 års utbildningsbestämmelser skulle linje H, såsom förut, rekryteras aspirantvägen med studier vid teknisk högskolas avdelning för skeppsbyggnad. För att högskolestudierna skulle kunna påbörjas snarast efter antagningen till aspirant togs långresan, som varit inlagd under ca 5 månader under första vinterhalvåret, bort från utbildningsplanen. Den militära och militärtekniska utbildningen skedde helt i marinens regi under ett antal kurser före och mellan terminerna på teknisk högskola på ungeför samma sätt som vid starten 1906 med endast de förändringar 3091 Deltagarna i 1959 års mariningenjörsriksdag (namnförteckning framgår av bilaga)

som skett betingade av den allmänna utvecklingen. Dock upphörde ungefär vid denna tid möjligheten/skyldigheten till stipendiattjänstgöring utomlands.

För utbildning till mariningenjör med gymnasieexamen (mingG) fanns två olika rekryteringsvägar. Underbefäl vid flottan eller kustartilleriet från företrädesvis teknisk yrkesgren eller värnpliktig vid flottan eller kustartilleriet, som redan avlagt examen på teknisk linje vid gymnasium kunde utbildas till mingG. Underbefälet kommenderades av chefen för marinen efter egen ansökan till studier under fyra år vid valfritt gymnasium på teknisk linjes maskintekniska eller eltekniska gren. Under uppehållet i studierna vid gymnasiet skedde utbildning vid regional förvaltning eller ombord på sjögående fartyg.

Genom under studietiden bibehållen lön och andra ekonomiska förmåner i form av lån etc underlättades utbildningen till mariningenjör för dessa underbefäl.

Den som värnpliktsvägen sökte sig till linje G, erhöll efter examen från teknisk linje vid gymnasium sex månaders grundläggande militär utbildning vid landförband samt fortsatt fackutbildning och militär utbildning ombord eller vid regional förvaltning. Avslu-tande utbildning vid KSS var gemensam med övriga mingG och för övrigt även med mingH. Värnpliktsrekrytering har endast förekommit i några enstaka fall.

Slutligen kan nämnas att underofficerskollektivet och dess fackförbund kraftfullt motsatte sig införandet av mingG.

Specialingenjörer

När riksdagen 1962 beslöt att rekrytering och utbildning av specialingenjörer skulle upphöra innebar det slutet på en nästan hundraårig epok. Denna kategori av ingenjörer hade då varit en naturlig och väsentlig del av mariningenjörkåren. Kåren skulle fortsättningsvis bestå endast av skeppsbygg-nadsingenjörer när det gällde ingenjörer med högskolekompetens. Samtidigt skapades en ny kategori, mingG, där många olika teknikgrenar fanns representerade. Att slopa specialingenjörerna ansågs av många vara ett oklokt beslut och det dröjde inte länge förrän kåren åter medgavs att rekrytera specialingenjörer. Detta efter att man insett att behovet av denna specialkompetens ökat i takt med den tekniska utvecklingen mot bl a alltmer tele- och datateknik. Specialingenjörerna var som mest ett femtiotal uppdelade på arting, eling, mining, teleing, torping samt under vissa tidigare perioder, byggnadsing, stationsing samt verkstadsing. Fram till 1949 rekryterades specialingenjörerna huvudsakligen genom direkt rekrytering från det omgivande samhället - inte sällan genom annonsering. De gavs sedan en ganska blygsam militär och militärteknisk utbildning.

År 1949 beslöts att även specialingenjörerna skulle rekryteras aspirantvägen och ges en utbildning i marinen liknande skeppsbyggnadsingenjörernas. De första individerna med denna utbildning tillfördes kåren 1955. När man blott sju år senare upphörde med att rekrytera specialingenjörer hamnade man i det läget att ett antal välutbildade blivande specialingenjörer tvingades söka sig till annan, civil, verksamhet än den de utbildat sig för. Det saknades ju nu grund att anställa dem som specialingenjörer. Det visade sig ganska snart att marinen skulle behövt dem.

För de specialingenjörer som fanns i kåren vid denna tidpunkt fanns två möjligheter

• deras tjänst omvandlades till civil,
• de medgavs kvarstå i kåren på en civilmilitär tjänst enl Kbr 620628. Av dessa senare återfanns nio stycken i 1979 års rulla plus 13 i reserven (22 st i 1996 års rulla plus 20 i reserven).

Specialingenjörerna hade alltid stått i rullan i en egen avdelning inom kåren. Först i och med rullan 1979 var de helt inordnade i en gemensam mariningenjörrulla.

Redan 1973 återupptogs rekrytering och utbildning av högskoleutbildade specialingenjörer - till att börja med efter chefens för marinen ansökan till Kungl Maj:t i varje särskilt fall. Nu hade man åter möjlighet att successivt täcka det ökande behovet av framförallt högskoleutbildade teleingenjörer.

Det kan väl sägas att man en bit in på 1990-talet kommit i kapp tack vare god rekrytering yrkesofficersvägen av de olika kompetenser som erfordras. Vid senaste årens antagningar av mariningenjörelever har skeppsbyggare varit i minoritet.

En epok har på detta sätt avlöts av en ny - väl så intressant.