1977-1998, Utveckling

02.11.2022

Utvecklingen i stort

Utvecklingen under 1970- och första delen av 80-talet präglades av en fortsatt strävan att upprätthålla militär maktbalans mellan Väst- och Östblocken genom att vidmakthålla stora kärnvapenarsenaler och stora konventionella styrkor. Rädslan för konsekvenserna av ett kärnvapenkrig gjorde att de konventionella styrkorna tillmättes en allt större betydelse. Samtidigt började man diskutera en ömsesidig reduktion av kärnvapnen, vilket bl a ledde fram till det s k Helsingforsavtalet.

Övergången mellan 80- och 90-talet har inneburit världshistoriska omvälvningar i Europa. I slutet av 80-talet minskade konfrontationspolitiken mellan öst och väst. Samtidigt visade sig en allt större instabilitet inom östblocket. I november 1990 förenades Östtyskland och Västtyskland och Berlinmuren revs. Hösten 1991 upplöstes Sovjetunionen och dess 15 delrepubliker blev självständiga stater med Ryssland som dominant. Warszawapakten upplöstes den 1 juli 1991. De sovjetiska militära förbanden drogs tillbaka från medlemsländerna, varvid även Nato minskade sina offensiva styrkor i Centraleuropa. Slagkraftiga ryska förband flyttades från centrala Europa norr ut och placerades i Sveriges närområde.

Den sjömilitära utvecklingen

Akuta kriser som hade påverkan på den sjömilitära utvecklingen var bl a Israels krig mot Syrien och Egypten 1967 (Sexdagarskriget) och 1973 (Yom Kippurkriget). Från sjömilitär synpunkt var dessa krig av betydelse genom att de praktiskt visade upp användningen av sjömålsrobotar på små ytattackfartyg. Egyptiska enheters sänkning med sovjettillverkade Styxrobotar av den israeliska jagaren Eilat var det första tillfället någonsin, då sjömålsrobotar utnyttjades i strid till sjöss. Israelernas framgångar med sina egna Gabrielrobotar under Yom Kippurkriget, där dessa bekämpade syriska och egyptiska fartyg utrustade med Styxrobotar med dubbla räckvidden, visade betydelsen av taktisk anpassning och god teknisk funktion.

Ytterliggare en kris av sjömilitär betydelse var Falklandskriget 1982 där engelsmännen tvingades upprätthålla försvar mot flygburna sjörobotar och där bl a en fregatt sänktes av en sådan robot. Falklandskriget visade även i övrigt vilka resurser, som erfordras för att skydda en större sjöstyrka mot luftangrepp. Man fick också viktiga erfarenheter beträffande fartygens konstruktion från skyddssynpunkt.

Av stor betydelse för den svenska marinen var de ubåtskränkningar, som inträffade i början av 1980-talet och det stora antalet indikationer på sådana kränkningar, som registrerades långt in på 90-talet. Tidigare politiska beslut att nedprioritera ubåtsjaktförmågan medförde, att det krävdes stora insatser för att höja ubåtsjaktkapaciteten. Komplettering av utrustning av betydelse för ubåtsjaktverksamheten skedde under hela 80-talet. Såväl på central nivå som ute på fältet gjordes mycket omfattande insatser för att på alla tillämpliga områden öka förmågan att upptäcka och bekämpa främmande undervattensfarkoster. Enbart inom det hydroakustiska området gjordes investeringar på ca 2000 Mkr under 80-talet.

Det svenska försvaret

1972 års försvarsbeslut hade inneburit en fortsatt krympning av försvarsramarna. Ny tekniskt kvalificerad materiel ansågs dyr och man slog fast att kvantitet skulle gå före kvalitet. 1977 års försvarsbeslut innebar en svag återhämtning. För marinens del ställdes dock planerad beställning av en serie om nio minjaktfartyg på framtiden liksom ersättning av lätta fasta kustartilleribatterier. År 1982 togs beslutet att utveckla flygplanssystemet JAS/Gripen, men samtidigt angavs stora besparingskrav. 14000 tjänster skulle bort inom hela försvaret. Repetitionsövningar inställdes. Antalet kvalificerade krigsförband hade i mitten på 80-talet halverats i förhållande till början av 60-talet.

1992 års försvarsbeslut fattades mot bakgrund av de genomgripande förändringar som skett i Europa. Kärnan i den svenska säkerhetspolitiken skulle fortfarande vara aliansfriheten innebärande att Sverige skall upprätthålla en betryggande försvarsförmåga för att kunna stå neutralt i händelse av krig i vårt närområde. En betydande förändring av försvarets uppgift infördes dock: "I stället för den tidigare klassiska stora invasionen ställs det strategiska angreppet i centrum för planeringen." Försvarsbeslutet innebar dock att kvalité sattes framför kvantitet. Försvarets anställda minskades med 7200 varav 1500 officerare, 1200 reservofficerare och 4500 civilanställda.

Den operativa ledningen omorganiserades 1994. De tre försvarsgrensstaberna och försvarsstaben slogs samman till en enhet - högkvarteret - under ÖB. Tidigare fem milon minskades till tre. För marinens del står indelningen i marinkommandon kvar, men antalet lednings- och understödjande förband har reducerats. Inom fredsorganisationen har omfattande reduceringar och sammanslagningar skett av marinens skolor och utbildningsförband. FMV har blivit en fristående avgiftsfinansierad myndighet utanför försvarsmakten.

Efter upplösningen av Sovjetunionen 1991 inleddes en successiv anpassningsprocess för försvarsmakten. Deltagande i internationella militära operationer har fått prioritet. Den internationella (i praktiken NATO) interoperabiliteten sker via vårt samarbete inom ramen för Partnerskap för fred (PFF). Detta handlar inte bara om hårdvara utan lika mycket om operativt tänkande och språkkunskaper.

Sverige och övriga strandstater i Östersjön inbjöds för första gången 1993 att delta i en "Partnership Phase", en övningsvecka, som föregick själva NATO-övningen BALTOPS (Baltic Operations). Syftet med deltagandet var att öva samband, sjömanskap, sjöräddning och skyddstjänst. Från Sverige deltog minfartyget Älvsborg och ett kustbevakningsfartyg.

Mariningenjören Thomas Engevall, stabsingenjör vid kustflottan åren 1993-95, var engagerad i övningen. Som SI hade han fått i uppdrag att samla ett tiotal mariningenjörer från olika förband för att tillsammans med Älvsborgs besättning svara för bl a vårt skyddstjänstmoment. Han berättar:

"På Älvsborgs brygga samlades två delegationer, en amerikansk och en rysk. De var båda tämligen osäkra på hur de skulle bete sig, men på en blandning av engelska och tyska kom konversationen igång. Älvsborgs besättning genomförde sedan ett mycket imponerande uppvisningsprogram stundtals med dramatiska inslag. Vid ett tillfälle brast några trycksatta brandslangar inför ögonen på våra gäster, som blev helt sjöblöta. ... Under övningen deltog vi sedan i ett flertal besök på övriga länders fartyg och studerade bl a bunkring till sjöss, räddningstjänstens organisation och övandet på andra fartyg."

Som resultat av denna och senare PFF-övningar har försvaret bl a börjat NATO-anpassa sina sjukbårar och sambandsmedel. Inom örlogsflottan modifieras även bunkerutrustning och brandslangskopplingar till "väst-standard". Svenska örlogsfartyg skall framdeles kunna delta i internationella fredsoperationer.

FMV fortsatta utveckling

Under hela 70-talet pågick mindre organisationsförändringar inom FMV. År 1982 gjordes en större översyn - Org 90 - för att ta ut största möjliga samordningsvinster och därigenom kunna ytterligare minska personalstyrkan. Administrativa avdelningen utgick. I stället inrättades FMV ledning som ett stabsorgan under GD. Från de tre försvarsgrensinriktade huvudavdelningarna sammanfördes enheterna för inköp, kvalitetskontroll och normalieverksamhet till tre verksgemensamma enheter i den nya kommersiella huvudavdelningen. I denna enhet infördes också kameralbyrån och juridiska byrån.

På saksidan sammanfördes elektronikverksamheten till en verksgemensam elektronikavdelning. För att få balans mellan avdelningarnas storlek fick den nya avdelningen ingå i huvudavdelningen för marinmateriel. Vapen- och robotenheterna sammanfördes till två verksgemensamma avdelningar inom huvudavdelningen för armémateriel.

Huvudavdelningen för marinmateriel utgjordes i den nya organisationen av systemavdelning, elektronikavdelning, fartygsavdelning, undervattensvapenavdelning och underhållsavdelning. Systemavdelningen fick ansvar för systemplanering på nivån ytattackförband, ubåtsförband resp fasta och rörliga KA-förband. Avdelningen skulle också förmedla all kommunikation mellan den marina organisationen och FMV sakinstanser, en ganska barock tanke. Fartygsavdelningen bi-behölls i stort sett oförändrad. År 1989 sammanslogs dock maskin- och elektrobyråerna. Undervattensvapenavdelningen utgjordes av den tidigare vapenavdelningens enheter för torped-, min- och hydrofonmateriel.

6028 Olof Bergelin chef för fartygsavdelningen 1981-1990 tillika CMIngK 1981-1987

Samtidigt med de stora förändringarna av försvaret i början av 90-talet genomfördes inom FMV nya genomgripande förändringar av organisation och arbetsrutiner. Till största delen betingades detta av övergången till avgiftsfinansiering men också för att uppnå personalbesparingar. En grundläggande princip var att varje avdelning inom verket skall vara en självbärande redovisningsenhet. Detta innebär bl a att projektansvarig enhet "köper" medverkande avdelningars insatser genom interndebitering.

Administrationen av den interna "handelsverksamheten" har inte oväntat visat sig både komplicerad och arbetskrävande. Utveckling av ett nytt planerings- och ekonomisystem pågår inte utan födslovåndor.

Den nya organisationen under GD med direktion och stab är uppdelad på,

  • tre materielledningar, som är de primära mottagarna av högkvarterets uppdrag, utgörs av tidigare huvudavdelningscheferna för armé-, marin- och flygmaterielavdelningarna samt respektive systemavdelning,
  • produktavdelningar, i princip de tidigare sakavdelningarna,
  • stödjande avdelningar, som utgörs av kommersiella-, reservmateriel- och provningsavdelningarna samt administrativ serviceenhet.

Till de nya produktavdelningarna har överförts personal från andra enheter enligt principen, att man helt eller delvis bryter upp de funktionella enheterna för inköp och kvalité. Personal har förts från dessa till produktavdelningarna för att göra dessa så autonoma som möjligt vid genomförandet av respektive anskaffningsprojekt. Av motsvarande skäl överfördes personal från elektronikavdelningen till fordons- och fartygsavdelningarna. Produktavdelning kommunicerar merendels direkt med sina "kunder".

5023 Lars Ivar Nero, chef för fartygs- och underhållsavdelningen 1990-94

Marinens underhållsavdelning slogs samman med fartygsavdelningen. Inom fartygsavdelningen genomfördes utöver integreringen av underhållsfunktionen även andra omfattande strukturförändringar. En huvudprincip var att tillämpa en matrisorganisation mellan sakbyråer och aktuella anskaffningsprojekt. I den organisation, som fastställdes att gälla från den 1 juli 1995, var fartygsavdelningen under avdelningschefen indelad i

  • stabsorganen fartygsplanering, ekonomikontor och personalkontor,
  • sakbyråerna ytattackbyrå med maskin- och elsektion, ubåtsbyrå, fartygsbyrå med bl a skeppstekniksektion samt elektronikbyrå,
  • projektledarna för ytstridsfartyg 2000/YSB, ubåt typ Gotland, kustkorvett typ Göteborg och ubåt 2000.

insme Ingo Smedensjö, chef, för fartygsavdelningen 1995-97

Fartygsavdelningens personalstyrka var vid denna tidpunkt c:a 155 personer. Från den 1 januari 1998 blev marindirektören Torbjörn Larsson chef för avdelningen, samtidigt genomfördes en förändring, som kan betecknas som historisk, i och med att ubåtsbyrån överfördes till undervattensvapenavdelningen.

Den regionala nivån

Krav på en mer samordnad regional ledning av sjöförsvaret i krig, vilket också innebär att ledningen i fred bör vara samordnad, ledde till beslut om sammanslagning av örlogsbaser och kustartilleriförsvar på syd- och ostkusten. Motsvarande samordning hade redan tidigare förelegat inom övriga områden. Åtgärden var, då den genomfördes i början av 90-talet, mera en ledningsfråga än en fråga om personalreduceringar, men den torde ha givit ett bra utgångsläge inför kommande neddragningar av försvarsorganisationen.

För de regionala förvaltningarna innebar nyordningen, att de inom respektive region sammanfördes i en marinkommandounderhållsbataljon direkt underställd marinkommandochefen och med i princip samma organisation i fred som i krig. På ostkusten bibehölls tidigare vald organisationsindelning med inriktning mot förbandstyper d v s ytattack, minkrig/trängfartyg, ubåt, kustförsvar och förråd. På sydkusten har man bibehållit en indelning med vapen- respektive skeppsteknisk inriktning.

Diskussioner rörande Muskövarvets ställning har förts i flera omgångar. Sedan utflyttningen till Muskö har varvet varit en förbandsbunden verkstad direkt underställd örlogsbaschefen (senare marinkommandochefen). Från olika håll har vid flera tillfällen ifrågasatts, om inte affärsmässigheten skulle bli bättre om varvet hade en mera självständig ställning. Förslag om att driva varvet som statligt bolag bl a som en del av Celsiuskoncernen har varit uppe. Med tanke på varvets speciella betydelse från beredskapssynpunkt och de krav, som detta ställer på att vidmakthålla bl a berganläggningen, har det emellertid ej kunnat accepteras att varvet inte längre skulle tillhöra försvarsmakten. Efter en utredning (SOU 1995:6) av förre GD för FMV Olof Terneryd med bl a mdir Olof Bergelin som sekreterare beslöts 1995 att varvet skulle lyda direkt under Högkvarteret.

Underhållsverksamheten

Ubåtsjaktverksamhet bedrevs intensivt under långa tidsperioder i det närmaste under krigsmässiga former, vilket gav en god test på den materiella tillgängligheten. Tidigare bristande förståelse för betydelsen av att tillgodose reservmaterielbehovet gav sig snart tillkänna. Som väntat var det ingen snabb affär att genomföra nödvändiga kompletteringar.

Erfarenheterna av ubåtsskyddsverksamheten bestyrkte ytterligare värdet av rörliga framskjutna underhållsresurser, som kan följa eget förband. Den rörliga bastaktiken har ytterligare förstärkt värdet av rörliga sjöburna underhållsresurser. I linje härmed har ett antal begagnade fartyg anskaffats och byggts om till lagfartyg.

Karlskronavarvet efter bolagsbildningen

Karlskronavarvets utveckling har efter bolagsbildningen 1961 styrts av en ständig kamp för överlevnad, vilken kamp man dock har klarat bättre än flertalet andra svenska varv. Kampen har förts med fortlöpande rationaliseringar och genom anpassning av personalstyrkan. År 1957 hade marinverkstäderna 2140 anställda. Karlskronavarvet hade år 1967 1673 anställda, 1980 - 1475, 1983 - 1083 och 1994 ca 850 anställda.

En viktig faktor har varit marinens behov av en kompetent underhållsresurs i Karlskrona men även av kapacitet för konstruktion och byggnad av örlogsfartyg inom Sverige. Detta har medfört att varvet haft en fortlöpande grundbeläggning av underhållsarbeten och nybyggnadsobjekt från den svenska marinen. Statsmakternas omsorg om sysselsättningen i Karlskrona torde också ha haft sin betydelse vid flera tillfällen.

År 1967 slöts avtal om samverkan mellan Kockums och Karlskronavarvet. Samarbetet skulle avse marknadsföring av Karlskronavarvets produkter, samverkan i tekniska frågor och ömsesidigt utnyttjande av varandra som underleverantörer.

Efter avvecklingen av den civila varvsproduktionen vid Kockums inriktades Kockums varvsproduktion i huvudsak mot ubåtsområdet. År 1989 inleddes förhandlingar om ett samgående mellan Kockums och Karlskronavarvet. Från den 1 november 1990 blev Karlskronavarvet ett dotterbolag till Kockums AB, som i sin tur ingår i den tidigare statliga Celsiuskoncernen. Kockums i Malmö skulle svara för nybyggnation och KkrV för underhåll, ombyggnad och modernisering av örlogsfartyg. Var produktionen skulle läggas skulle avgöras beroende på den företagsekonomiska situationen. Under 1996 har Kockums beslutat att successivt avveckla all fartygsproduktion i Malmö. Genom detta beslut koncentreras produktionen helt till Karlskrona och detta torde väsentligt öka möjligheterna att med planerade lägre försvarsramar bibehålla förmågan att konstruera och bygga kvalificerade stridsfartyg i Sverige. Sedan den 1 januari 1998 är de två varven juridiskt sammanförda till ett aktiebolag, Kockums, med arbetsplatser i Karlskrona och Malmö.